Efter tredje inropningen kommer Sting tillbaks ensam. Han har med sig en mycket liten akustisk gitarr och sjunger med den en version av ”Message in a bottle”, jättehitten med The Police från 1979. Och där hör man vilken fenomenal musikant han är, när han spelar en låt som aldrig var tänkt som material för en solotrubadur och skänker den nya dimensioner. Lekande lätt, så komplicerad den är.

Kanske är en akustisk soloafton vad han borde satsa på härnäst?

Lite ironiskt är det, eftersom detta är hans ”Back to bass”-turné. Hela tiden fram till detta sista extranummer har han spelat elbas, så som han gjorde i The Police när han först slog igenom. Med ett litet band av intressant sammansättning, där ingen klaviaturspelare finns men däremot två violinister som delvis tar den rollen.

Han är sextio fyllda och superstjärna sedan evigheter. Aktiv genom alla år, med tät utgivning och många turnéer, men när man kikar närmare på hans katalog märker man att det senaste albumet med nya, egna låtar är från 2003. En viss skrivkramp kan anas.

Nu trodde jag att det skulle bli okomplicerad ”greatest hits”-show. Basen tillbaks på magen, läge att spela alla de där tidiga hitlåtarna. Men så blir det inte. Huvuddelen av konserten ägnas hans senare soloskivor, som sällan har gjort något särskilt djupt intryck på den breda omvärlden.

Hittarna hoppar han ofta över. Enda låten från hans fenomenalt framgångsrika solodebut är avslutningsspåret ”Fortress around your heart”. Från uppföljaren spelar han ingenting, inte ens ”Englishman in New York”. Men han kör en handfull Police-låtar, framför allt i extranumren, nästan som ett alibi.

Karriärgången är märklig. The Police sorterades in i punken när de kom fram i slutet av 70-talet, sedan hann de bli ett modernistiskt postpunkband innan de sprack. Sting solodebuterade 1985 med ett album fullt av popklassiker och strax efter det började han bli paria bland musikskribenter, framför allt eftersom han hade råd att anlita de vassaste jazzmusikanterna till sitt band och den typ av jammande som blev följden var förbjudet territorium vid den tiden.

Sedan har han skällts för både miljömupperi och new age-sexskryt, ofta lite felriktat. Men han har en stark ryggrad, ber sällan om ursäkt. Leker hellre med de fördomar som finns. Och ser oförskämt vältränad ut i jeans och vit t-tröja.

Men jag undrar vad exakt det är han vill med den här turnén. Ville han sätta fokus på sitt nuvarande låtskrivande kunde han ha presenterat några nya låtar. Ville han sammanfatta karriären i ett trevligt paket borde låtlistan vara ganska annorlunda.

Rimligt hade kanske varit att i stället ta fasta på hur hans röst har förändrats med åren. Från en ljus, närmast enerverande stämma i närheten av falsett till ett mycket mer alldagligt normalläge i dag. Långt mindre urskiljbar i mängden, men med stora möjligheter till fördjupning. Många Police-hittar kunde få en ny klangfärg av den sortens bearbetning. Det märker man inte minst när han drar en drös sådana i extranumren.

Innan han åker på nästa turné borde han nog tänka ett varv till.