Den nya, ytterligare scenen på Skeppsholmen innebär förstås att man inte längre har bara ett, givet fokus. Å andra sidan möjliggör det ett tätare program.
Under torsdagen följer pianisten Seppo Kantonen trio med en skir och melodiös jazz som vittnar om den goda nivån bland unga musiker i Finland. Tyska trumpetaresset Till Brönner gör å sin sida ett tämligen tillrättalagt gig, farligt nära vad som elakt brukar kallas hissmusik. I särklass mest förbryllande är dansknorsksvenska Jazzkamikaze, vilka inte bara ser ut som ett kommersiellt pojkband utan dessutom förenar smetig soulpop med rena spräckjazzen.
Liksom tidigare år samarbetar jazzklubben Fasching med festivalen. Här ser jag pianisten Eliane Elias spela musik av Bill Evans tillsammans med Adam Nussbaum på trummor och Marc Johnson på bas.
Det är ett sylvasst band, där dock Johnson ligger förhållandevis lågt. Elias tolkningar av Evas låtar och spelstil är någonting helt annat än den vidareutveckling i samma skola som har ägt rum inom skandinavisk jazz. Ofta vänd direkt mot sin trumslagare matar hon på med allt från fräsig postbop till blues och groove. Det där med förlagan hamnar på sätt och vis i bakgrunden.