När Paavo och Nils Berg 5 framträder på Skeppsholmen på torsdagseftermiddagen är det märkligt nog inte mer än halvfullt i bänkraderna. Osis för alla andra - de som är här får följa med på något av den mest kringelikrokiga, kreativa och sällsamma resa man kan göra i svensk jazz idag.
Den amerikanska pianotrion The bad plus, senare på kvällen, spelar i ungefär samma division som svenska e.s.t. Den största skillnaden ligger kanske i själva utgångspunkten, för medan e.s.t. närmast uteslutande spelar eget material gör The bad plus många covers - och då gärna på poplåtar som till exempel, och från senaste skivan, Davis Bowies "Life on mars?". Det är kul, men under konserten på Skeppsholmen uppehåller de sig ändå mer i närheten av e.s.t.:s melodiska sound. Det känns lite oklart var de egentligen står.
Kvällen huvudattraktion är givetvis Joe Sample med sångerskan Randy Crawford. Men här sker någonting som jag stör mig på. Istället för att ta fasta på sina respektive specialiteter inom tidlös soul faller Sample och Crawford tillbaka på en form av akustisk mainstreamjazz som mest lämpar sig för pianobarer på hotell i Florida. Notera att jag skriver "faller tillbaka på". Det är inte helt ovanligt att artister mot slutet av sina karriärer vänder sig till jazzen för något slags hedersam pension. Det håller bara mycket sällan.
Kvällens - eller snarare nattens - egentliga höjdpunkt blir istället den finländske Raoul Björkenheims trio på Fasching. Jag såg dem senast på Tampere Jazz Happening i vintras, och då som nu rör det sig om en form av rockig friformsjazz med lockande lyriska undertoner. För att matcha Björkenheims två gitarrförstärkare använder basisten Ulf Krokfors en basrigg i en storleksklassen väl tilltaget kylskåp. Det är riktigt häftigt. Krokfors är en sublim basist, och på den här ljudvolymen avtecknar sig varje detalj i hans spel med en tydlighet man annars bara hör hos utpräglade soloinstrument.