Man känner igen sig på Stockholms jazzfestival 2010. Alla besökare tycks, så fort de passerar entrén, förvandlas till den samlade reinkarnationen av publiken från i fjol, och från året före det, och året före det.
Det kallas folklig tradition. Ett ganska fint epitet en festival bara kan göra sig förtjänt av. En utmärkelse av samma vikt som det danska ölbryggeriet Faxe anspelade på när de svarade på Carlsbergs nyvunna slogan ”leverantör till det danska hovet” med ”leverantör till det danska folket”.
Men ett och annat är ändå nytt för i år på Skeppsholmen. I stället för en har man nu två stora scener sida vid sida nere vid vattnet. Alltså kan en scen ständigt stå redo för nästa artist. En annan förändring är att festivalen äger rum en dryg månad tidigare än vanligt. Kanske gör det att fler stockholmare finns på plats, då många ännu inte har gått på semester. Krockar med andra sommarevenemang gör man å andra sidan likafullt – om inte mer.
Åtminstone ett visst publiksegment vill festivalledningen uppenbarligen konkurrera om i år. Samtliga tre dagar på Skeppsholmen inleds med en barn- och familjekonsert på den mindre scenen. Först ut denna torsdag är sångerskan Lina Nyberg med ett eget arrangemang på Gunnel Lindes och Bo Sundblads sextiotalsklassiker ”Den olydiga ballongen”. Nyberg får kämpa lite för att riktigt engagera barnen i raderna men lyckas helt klart etablera en dialog med den unga publiken. Hennes handlag är som ofta både elegant och lekfullt, och med stöd i det goda grundmaterialet öppnar hon i ett större perspektiv dörren mot hela den skatt som är svensk musik för barn från i synnerhet 60- och 70-talen.
Georg Riedel, vår stora nestor i ämnet, framträder lite senare tillsammans med sin dotter Sarah och ett band. Här kommer de oförglömliga resultaten av Riedels samarbete med Astrid Lindgren. Låtar som sitter i ryggmärgen på generationer av svenskar och som många av oss inte bara minns utan fortsätter att gnola på i väntan på pensionen. Och ändå är det bara en del av barnmusikskatten. Varför framförs inte oftare även Hasse Alfredsons ”Blommig falukorv” eller M A Numminens ”Haren satt i gropen” i Finland, för att ta några exempel.
På de stora scenerna blir det hur som helst mycket sång. Tensta Gospel Choir gör ett inspirerat uppträdande för sig och återkommer senare i decimerad upplaga som kör bakom Jenny Wilson. Den amerikanska jazzsångerskan Gretchen Parlato är internationellt omtalad och sjunger skickligt om än inom ramarna för ett loungeaktigt sound man snabbt glömmer.
Men ändå: den där skickligheten som många jazzvokalister besitter är ibland direkt avgörande. Det blir tydligt när Håkan Broströms New Places Orchestra framträder med både Meja och Viktoria Tolstoy. Meja är en duktig popsångerska med stor erfarenhet och en självklar pondus på scenen. Men vad hon inte tycks förmå är att som Tolstoy och Gretchen Parlato liksom förena sin röst med de andra instrumenten. Tolstoy kan bli som en i blåssektionen och öppna diskanten i sin stämma mot klangen från cymbalerna. Sådana saker.
Efter en vagt utstuderad och överraskande svag insats av den småhajpade amerikanska saxofonisten och sångerskan Grace Kelly blir det desto mer bulleribång då den gamla acidjazzadeln i Brand New Heavies avslutar torsdagen inför en dansande publik. Kul – men det faktum att Brand New Heavies inte är Chic utan ett antal nummer mindre på alla punkter kan inte ens de mest romantiska minnena från 90-talets klubbliv rå på.