Jag trodde nog att det här var lite för tidigt. Bara sju år sen Suede la ner, som ett band med framtiden långt bakom sig. Frontfiguren Brett Anderson gick raskt vidare till dels en återförening med sin gamla gitarrist­partner Bernard Butler, dels en solokarriär där han mot förmodan lyckades visa helt andra sidor av sig själv. Nedtonad, vuxnare.

På ett utsålt Cirkus är det dock ett uppenbart nytänt band som visar sig. De går ut rent häpnadsväckande hårt. Richard Oakes spelar stundtals nästan metalgitarr, tempot är högt och Brett Anderson lika yvigt utlevande som någonsin. Och även om det måhända sackar på några ställen under tjugo låtars speltid så finns det ingen chans att Suede kunde ha låtit så här 2003.

Kanske är det just att Brett Anderson har ägnat sig åt så mycket stillsam musik på senare tid och behöver kompensera, kanske också att övriga fyra medlemmar har gjort mycket lite väsen av sig i mellan­perioden. Att något har dämts upp.

Nu har de också hunnit försonas med det faktum att de var bäst i början. De har ingen ny platta att försvara och konserten vilar tungt på de tre första albumen. Inte en låt spelas från det allra sista, i stället väljer de ett par äldre singelbak­sidor.

Samtidigt är det märkligt hur mycket som – trots att hela bandet är så vitaliserat – hänger på just Brett Anderson. Hur låt efter låt bygger på att han tar melodin och lyfter den högt över under­laget, med vokala maner som nog kräver just ett sådant här stök för att inte verka överdrivna, men som ändå alltid blir pop, inte rock. En Ola Salo, fast mer. Rösten är också intakt, förutom en lite klen falsett. Han dröjer sex låtar med att ens säga hej till oss, ändå ter han sig intensivt utåtriktad – i röst, gester, inviter till allsång. Redan innan han har hoppat ner i publiken.

Sannolikt kan intrycket bli ett annat om några år, efter ännu en ny skiva och ett par ytterligare turnéer. Men just nu låter Suede som färskt adrenalin.