”Tjena, finns det några finnar här?” undrar Pekka Heino på finska och får ett övertygande ja till svar. Årets festivaltema är ju Finland, i samarbete med Märkesåret 1809, men att större delen av publiken har rötterna i vårt östra grannland beror kanske också på att det krävs en del ”sisu” för att trotsa de regntunga skyarna under torsdagskvällen.
Programpunkten ”Suomi Safari” presenteras som ”finsk-svensk konfekt” och nog blir det finska pinnar – av varierande kaliber. Från ett inledande smakprov ur Sibelius Kareliasvit till gästartister som tangolegenden Eino Grön. Kulturfestivalens blandkonserter är i regel lyckade hopplock för alla åldrar och Radiosymfonikerna finner fotfästet i såväl melankoliskt tangogung som Nightwish-låtar.
Markus Krunegård väcker högst jubel i de främre leden, säger sig ha tänkt framföra en tango för att göra ”mamma och andra finska mammor glada” men kör i stället nyskrivna låten ”Dålig på vardag”. Dirigenten Hans Ek har alltid haft en fin känsla för att sätta sprätt på poplåtar och får till och med syntblippet att explodera, symfoniskt översatt. Annars är det onekligen en upplevelse att se nyblivna 70-åringen Eino Grön på styva linan i Arja Saijonmaa-duetten ”La cumparsita”, inlevelsefullt framförd med glimten i ögat.
Finska folkmusikgruppen Värttinä tar senare vid med tre vokalister – eller rättare sagt tre vildvittror i vitt – och ökar tempot med en stabil musikalisk häxbrygd av komplexa rytmer, karelska influenser och skogstokig besvärjelserock. En hyfsad upptakt till cellohårdrockarna Apocalyptica som med dödskalledekorerade siluetter i fonden släpper loss det otyglat primitiva draget som kan förena klassisk musik och metal.
Turnésångaren Tipe Johnson gör en stark insats i låtar som ”I’m not Jesus”.
Ändå är den headbangande Helsingforskvartetten som bäst i instrumentala stunder. Inte minst när de visar musklerna i Metallicas ”Enter Sandman” eller med norsk nationalromantik i kryptonitgrönt sken.