Årets Östersjöfestival bjuder på en lovande start även om ekonomiska orostecken krusar ytan. Mariinskijteaterns gästspel visar att stor musik kan uppstå trots minskade resurser.
Befinner sig Sveriges största konstmusikfestival i kris?
Orostecknen krusar ytan. Det här året blir det inga båtfärder på det innanhav som man värnar om; allt utspelas i Stockholm. Ytligt sett kompenseras den geografiska krympningen förstås av en tidsmässig expansion. Men skenet bedrar. Spridningen till elva dagar är delvis en följd av en utspädning av speltiden. De körkonserter som de första åren placerades på sena kvällar, efter evenemangen i Berwaldhallen, har nu fått egna aftnar. Och paraden av symfoniorkestrar, med eller utan operasolister, har tunnats ut. Under en kväll intas i stället scenen av en kvintett, under en annan av en enstaka musiker. Inget fel med det, men utglesningen låter ana en ekonomiskt motiverad identitetskris, något som förstärks av att Valerij Gergiev i år gästar med en kammarensemble från Mariinskijteatern.
Fast det är förstås kvaliteten som fäller avgörandet. Och just Mariinskijteaterns gästspel visade att stor musik kan uppstå också när resurserna krymper.
Inledningsvis kunde det dessutom framstå som om den ryska besättningen var större än man på förhand förmodat. Med lokala krafter i blåsarstämmorna fick Victoria Borisova-Ollas fullfjädrade orkesterdikt ”Angelus” all tänkbar Respighi-lyster. Tjajkovskijs ”Serenad för stråkar” framfördes sedan med en intensitet som tycktes avsedd att tysta alla tvivel – vilket tyvärr raderade ut det mesta av styckets charm.
Den stora behållningen blev i stället Sjostakovitjs fjortonde symfoni: femtio minuter koncentrerad dysterhet. Med dämpade nyanser lyckades de tjugofyra musikerna och solisterna Olga Sergejeva och Sergej Aleksasjkin ge en existentiell upplevelse som kändes ända in i kranskärlen.
Som för att skapa kontrast hade man nästa kväll programsatt med det stora uppbåd som krävs i den mest omfattande av symfonier, Mahlers tredje. Men det vore fel att säga att Esa-Pekka Salonen slungade sig in i musiken med liv och lust. Det blev en långsam, närmast prövande tolkning av det verk med vilket Salonen slog igenom som tjugofemåring. Första satsen blev mindre av marsch än eftertänksam vandring i naturen, med vilopauserna väl utmätta. Ett episodiskt förhållningssätt utmärkte också de följande satserna, intressant men också egendomligt distanserat. Allt kunde ses som en uppladdning för finalen, där allt föll på plats (även om tempot drogs ut till bristningsgränsen).
I inledningsstycket, Britta Byströms ”Der Vogel der Nacht” gick det däremot undan, som i en sekvens av abstraherade utsnitt ur den påföljande symfonin. Som så ofta hos Byström dominerade de ljusa nyanserna, men de var tätare pålagda än vanligt.
Ljusa nyanser präglade också Andrea Tarrodis stämningsrika stycke ”Zenelö” som framfördes då Sveriges Nationella Ungdomssymfoniorkester sjösattes under invigningskvällen.
Tre dirigenter hade turats om att slipa fram en ensemble som lät förbluffande bra. Under det livaktiga framförandet av Tjajkovskijs fjärde symfoni kunde man sätta plus efter plus i kanten: fina fagott- och horninsatser, precision i stråkspelet och spelglädje ända fram till sluttakten.
En lovande start för en festival som åtminstone så här långt håller kursen – om än inomskärs.