”Jag anar luft från andra planeter”, citerade Arnold Schönberg Stefan George i sin andra stråkkvartett, som ovanligt nog innehåller en sångstämma. Och nog är det en främmande atmosfär som blåser in i det Wien som Schönberg och hans elever Alban Berg och Anton Webern rörde sig i, drygt hundra år efter det att Wolfgang Amadeus Mozart varit en flitig gäst i staden.
Den Freud som Mozart nog haft nytta av hade plötsligt synliggjort och frigjort den ångest som kom till tonande uttryck i ”den nya Wienskolans” kompositioner.
Visst är det ur denna musik som modernismen stammar. Men den bör snarare förstås som en förlängning av romantiken, som den samtidigt dekonstruerar. Och just så tolkade Daniel Harding de tre verk han ställt samman till något av en svit under fredagskvällens konsert, ett intryck som förstärktes av frånvaron av applåder mellan verken. Schönbergs fem orkesterstycken fick utgöra en bred första sats och Alban Bergs tre orkesterstycken den förtvivlade finalen, med den sena versionen av Weberns sex orkesterstycken som en återhållsam mellansats (den första versionen är mer drabbande och hade mycket väl kunnat framföras nu när orkestern var så stor, men det hade inneburit en lite för ensartad karaktär).
Det blev en omskakande upplevelse, fjorton satser i stället för de tre eller fyra som Mahler hade nöjt sig med under motsvarande tid – i sig något av en illustration av 1900-talsmänniskans splittring. Men framförandena var präglade av en enhetlighet som grep tag i lyssnaren från första stund och innebar något av en katharsisupplevelse, med det avslutande träklubbshugget som en spark i magen.
Som bot kunde man efteråt ur minnet plocka fram 88-årige Menahem Presslers pärlande pianostämma i Mozarts sjuttonde pianokonsert, som framfördes före paus. En nära-livet-upplevelse, som gjorde årets hittills bästa orkesterkonsert komplett.