– Här är något om kärnkraft. Den heter ”Gamma gamma hey”.
Med en så kort låtpresentation är Sator nästan fullständigt introducerade. Det handlar om enkel rockmusik med lättbegripliga poänger, där Ramones (vars credo var ”gabba gabba hey”) är den enda influens samtliga medlemmar erkänner. Och där det glada och lättsamma – i skarven mellan pop, punk och hårdrock – inte sällan döljer ett underliggande mörker.
Under många år var de så nära ett husband som Hultsfredsfestivalen kom. Nu passar de perfekt på Sweden rock. Det säger något om hur tiden har gått. I dag är Sator självklart fördettingar, som nästan bara spelar gamla publikfavoriter och överdriver hur gammalt deras senaste album är. Fast det är onekligen lite roligt när Chips Kiesbye påpekar att nyaste medlemmen, basisten Heikki Kiviaho, har varit med i Sator längre än vad John Lennon var med i The Beatles.
Själv hade jag måttliga förväntningar, men inser nu varför det var så lätt att gilla Sator när de under några få år i skarven mellan 80- och 90-tal klev fram som ett av Sveriges allra största rockband. För att sen nästan helt glömmas bort. Det har att göra med denna svåra kombination av lättsamhet och tyngd. Av att ha gjort få odödligheter, men så ofta varit charmerande.
Det ligger en självmotsägelse i att en jättelik hårdrockfestival som Sweden rock smyger i gång, men det är vad den gör sen flera år tillbaks. Första dagen har bara halva festivalområdet, halva publikstorleken och ett program som även med stor välvilja måste kallas tunt.
Samt obotligt gammaldags. Typiskt nog är U.D.O. avslutande huvudattraktion, en av de stabila hårdrocksmaskiner som festivalen har som sitt ständiga fundament. Som har spelat här många gånger och alltid levererar, hederligt och utan nämnvärd glans. Av precis samma släkte som Motörhead, AC/DC och Judas Priest, fast något nummer mindre.
Möjligen kan man hävda att just detta gör frontmannen Udo Dirkschneider till en av hårdrockens allra mest kongeniala hjältar. Som en kort, trubbig tysk med en av musikvärldens minst graciösa röster har han fått jobba sig till sin ställning, som en riktig knegare. Satsat på en musik med minimal glamourfaktor, grovhuggen och oföränderlig, med en fradgande sångstil som hör till de lättare att parodiera.
Men han står där. Gör sitt. År efter år, utan att vika ner sig. Och jag inbillar mig att respekten för honom fortfarande växer, långsamt men stadigt.
Lite på samma sätt är det med hela Sweden rock festival. En gång i tiden tävlade man med Hultsfredsfestivalen om att vara störst i Sverige, och gjorde allt för att få sina publiksiffror att verka så stora som möjligt. I dag har festivalen lämnat stafettpinnen vidare till Peace & Love och självmant minskat antalet biljetter, med motiveringen att det blev lite trångt i fjol. Utsålt blev det, hur som helst.
Och väl på plats är det som en återträff. Nästan allt står på samma plats, tyska skivnasare såväl som matstånd för burgare, thai och tacos. I publiken hälsar bekanta från förr på varandra och stora delar av konsertprogrammet är också återbesök.
Som Michael Monroe, sångaren från finska Hanoi Rocks, som nu plötsligt verkar nästan pånyttfödd när det gamla bandet slutgiltigt (?) är begravt. Eller engelska Quireboys, bandet som verkade så pinsamt noga kalkerat på Rod Stewarts Faces när de kom fram 1990. Tjugo år senare är Quireboys veteraner i egen rätt, medan Faces bara var en kortlivad historia på fem år, och man måste fråga sig vem som egentligen äger traditionen. Precis som Sator och U.D.O. har Quireboys få klassiska låtar, men ett helhetsgrepp om sin musik som många yngre band bara kan drömma om.
Roligast var ändå F.K.Ü. från Uppsala. Tre skäggiga troll och en glåmig zombietyp som under det inte helt seriösa bandnamnet Freddie Krueger’s Ünderwear levererar gammaldags thrash metal med en spänst och en precision som få kan toppa. Med texter fyllda av lustigheter och skräckfilmsreferenser, men i en livesituation tappar man det mesta av den dimensionen och musiken blir bara bättre av det