Takida är på samma gång ett av Sveriges största band och rockjournalisternas mobboffer. Det gör inte Ångebandet särskilt unika, att folkets smak sällan överensstämmer med kritikernas är en av musikjournalistikens äldsta sanningar, men i fallet Takida är diskrepansen tydligare och mer lättförståelig än i de flesta andra.
Gruppen förenar de senaste tjugo årens, i rockkritikernas öron, tre kanske fulaste, men också mest populära, genrer. Grunden bygger de på en rätt omöjlig kombination. Den melodiösa åttiotalshårdrockens allsångsrefränger och gitarrsolon möter grungen – ursprungligen en reaktion mot just åttiotalshårdrocken – och dess mörka stämningar och gutturala sångsätt. Lägg till detta en närmast skejtpunkig energi i de snabbare låtarna och, voila, Takida har närmast garanterat sig sågningar.
Samtidigt är just den blandningen och bredden skälet till att Takida säljer ut så pass stora arenor som Hovet, med en så pass blandad publik. De har både hårdrock att göra djävulstecken och skrika ”yeah” till och ”sentimentala grejer”, för att citera sångaren Robert Petterssons mellansnack, att sjunga allsång och vifta med mobiltelefonen i luften till.
Oavsett vilken väg de väljer har de också rätt lockande refränger och vet att använda alla knep för att få med sig publiken. Som arenarockuppvisning är det kanske inte särskilt spektakulärt eller spännande, men väldigt skickligt och gediget.
Musikaliskt är det däremot – jag är ju rockkritiker – rätt medelmåttigt och ointressant.