Dag 3
Artister: Teddybears, Nas, My Bloody Valentine, Ingenting, ­Basement Jaxx m fl

Alla punkrockare skriker nu! Alla syntjävlar skriker nu! Alla hårdrockare … håll tyst nu.”

Och så drar Teddybears i gång kvällens och Way out west-fes­tivalens sista låt, vilken drunknar i ett enormt moln av rök, konfetti och motljus. De har än en gång bjudit på sin effektiva genre­vridande megarock där inget får vara omöjligt, beviset för att crazy idéer på pappret visst kan omsättas i praktiken på scenen. Man kan visst genomföra en lång konsert med ett gigantiskt björnhuvud på ­skallen. Man kan visst ha ironiska gitarrsolon och seriösa trumsolon 2009. Rappare i keps kan visst stå sida vid sida med smarta business­kostymer.

Allt går visst att blanda, bara det rockar, som amerikanen plägar uttrycka sig.

Uppmaningen att hårdrockare ska hålla tyst var inte speciellt vågad, här har nämligen inte funnits några. Och metal är väl egentligen det enda som har saknats i Way
out west-festivalens vittomfattande ­pro­gram. Vilket utmärkte även en kontrastrik lördag, som började med störtregn mitt på dagen, övergick i ett tätt duggande på efter­middagen, och framåt kvällen bytte skepnad igen och blev en fin, mörk augustinatt med ljumma vindar.

Det var under konserten med Nas som regnet slutade att falla.

Förväntningarna var lågt ställda i Göteborg efter ett lojt och oin­spirerat tidigare besök. Men en mer energifylld och samtidigt sammanhållen entertainer än den som sprang omkring på Azaleascenen får man leta efter, och även så här från hiphopjournalistikens allra nedersta kast kan konstateras att det han och hans tajta rockband (ja) gjorde på Flamingoscenen var rätt makalöst.

Det blev en biffig och generös blandning med ”N.Y. state of mind” på toppen, som fick publiken att nästan rulla med ögonen.

Strax innan dess har Olle Ljungström med hatt, käpp och solglasögon genomfört en närmast perfekt spelning i Linnétältet. Han ser märkt ut vid det här laget, men hans skalle går fortare än de flestas och de spontana syrligheter som han serverar mellan låtarna är vassast i riket. Denne förgiftade man, som i så många år har fyllt så många svenska hjärtan, är verkligen en historieberättare av rang. Något som någon borde ta fasta på. Radion?

2009 lär bli Ingentings år. På samma scen visar de att de inte längre bara är begåvade, utan nu ett helt flygfärdigt popband med exakt rätt mått Phil Spector i soppan. Deras ”Halleluja!” är ett före­bud. Förvänta er höga betyg för kommande skivan i september.

Och så var det kontrasterna.

”Det är det bästa jag har sett!” En man i 30-årsåldern står barbröstad och hämtar andan efter att ha befunnit sig framför scenen på Basement Jaxx spelning. House­gruppen har funnits ganska länge nu, och det var väl ganska länge sedan som de regerade dansgolven på allvar. Men till Way out west-spelningen drar de enorma massor som vill tokdansa i leran till den gamla rökaren ”Where’s your head at”.

Och så. När det allra sista lilla ljuset har försvunnit och himlen blivit kolsvart står de plötsligt där på svensk mark. Myternas, ryktenas och förväntningarnas My Bloody Valentine. Det är 18 år sedan andra och senaste skivan släpptes, men det låter som i går. Ljudet är sinistert, det är som att stå framför en industritork som öser ur sig järnfilsspån vilka svider i huden men inte skadar på djupet.

Bilinda Butcher och Kevin Shields säger ingenting, förstås, utom ”Thanks for coming” en gång. I övrigt står de bara och stirrar neråt eller rakt fram medan de målmedvetet, helt stilla, maler på sina gitarrer. Sångrösterna, som var maximalt nedtonade redan på skiva, hörs knappt alls här. Resten desto mer.

My Bloody Valentine är en maskin med perfekt designade kugghjul­ som spottar ut ett väl avvägt mangel.­ De avslutar med tio minuters, och då överdriver jag nog inte, buller gränsande till vitt brus. Det är en märklig syn – alla i publiken står och stirrar rakt fram. Ingen gör en ansats att lämna sin plats.

Jag tror att My Bloody Valen­tines buller på en lerig gräsmatta en augustinatt erbjuder mer kontemplation än ändlösa timmar på den där spikmattan som alla vill tjäna pengar på i år.