I Klas Gustafsons förträffliga biografi över Cornelis Vreeswijk, ”Ett bluesliv”, berättar gitarristen Conny Söderlund hur Cornelis ända fram till att konserten började kunde sitta och läsa en bok i godan ro, för att sedan kliva in på scenen och äga den och publiken. Hans scennärvaro var total.
På Kulturfestivalens hyllning till Cornelis i lördags kväll talade ciceronen Marie Bergman en hel del om ”närvaro”, men tyvärr var det något som aldrig uppstod. Varje svensk bär nog sin egen Cornelisbild inom sig och den kan säkert variera en hel del, men att det var orden den store holländren satte på pränt som trängde djupast tror jag de flesta är överens om. Musiken var mer ett bra sätt att presentera dem på.
Från scenen på Gustav Adolfs torg nådde dock texterna sällan fram. De försvann i udda arrangemang, trista framföranden eller glömdes helt enkelt bort. Och när en hedersman som Svante Thuresson tappar texten till ”Ångbåtsblues” fattar man att något är fel. Den två timmar långa hyllningen andades brist på repetition och kändes ihopsatt i all hast.
Kvällens lilla, lilla höjdpunkt var Ebbot Lundbergs version av ”Brev från kolonien” i countryballadstuk som hade viss charm. Med tanke på hur kvällen sett ut kändes det helt logiskt att den sedan skulle avslutas med allsång till ”Turistens klagan”.
Om Cornelis ande finns någonstans så svävade den i alla fall inte över Gustav Adolfs torg.