Han säger inte mycket mellan låtarna, mest bara ett tack då och då. Fast efter fem låtar undslipper han sig ett kort "Mer ballader!" - innan han drar igång "Sønder Boulevard" från senaste skivan, den som handlar om nattligt bohemliv i Köpenhamn.
Detta lilla utrop kunde vara valspråket för hela hans senaste musikaliska giv, i stället låter det som en ironi. Som om han egentligen inte har lov att spela ballader. Åtminstone inte så här många.
Själv tror jag att Joakim Thåström har varit på väg hit ända sen Ebba Gröns andra lp, för drygt tjugofem år sen. Ända sen han sjöng "Mental istid" till akustisk gitarr och hamnade på Svensktoppen har det varit tydligt att det bor en stor, berättande balladsångare i honom. Vid sidan av krevadrockaren.
När han några år senare sjöng Bellmans "Märk hur vår skugga" med Imperiet blev saken omöjligt att undgå. Den var bara tänkt som en uddasingel, men blev rena landsplågan. Och då hände det något svårbegripligt mellan Thåström och folkets kärlek, som han sen ägnade många, långa år - och ännu fler decibel - åt att fly från. Som om att bli folkkär var det största svek han kunde begå.
Ändå gick det inte att komma undan. När han i slutet av 90-talet la ner industrirockbandet Peace, Love & Pitbulls och tog upp sin solokarriär igen, med typiska Thåströmsånger på typisk Thåströmsvenska, då visade det sig att hans publik inte bara fanns kvar utan hade blivit ännu större. Alla hade bara inte orkat följa med in i industrirockmanglet.
Sent i höstas kom så "Skebokvarnsv 209", med namn efter en ungdomsadress och med de naknaste, öppnaste sånger han någonsin skrivit. Talande nog valde han att inte ge en enda intervju i samband med skivan, eller sen dess. Eftersom alla frågor skulle rikta in sig mot just det självbiografiska stoff som skivan lyfter fram: ungdomsår, gamla kärlekar, förhållandet till fadern, exiltillvaron i Köpenhamn.
Musikaliskt var det hans första verkliga balladplatta. Långsam, dov, med en tyngd som präglar även de stillsammaste passagerna. Absolut inte insmickrande, men det är hans största publiksuccé hittills.
Nu följer turnén. Premiärspelningen i Göteborg sålde slut och blev två och sen tre, på ett ställe som tar lika mycket folk - drygt 1.600 personer - som Cirkus i Stockholm. Då är man ingen outsider längre.
Anslaget följer skivan exakt. Thåström inleder ensam med en akustisk gitarr, alls ingen snitsare, redan det andra ackordet han tar skorrar. Efter en vers av "Söndagmåndagsång" kommer pianot in, sen följer resten av femmannabandet efter. En lyhörd mjukstart, som inte hindrar att det under kvällen larmas rätt rejält mellan varven. Men alltid i långsamt, återhållet tempo.
Sådan musik är svår att spela, men bakom sig har Thåström ett strålande band med bland annat gitarristerna Conny Nimmersjö (från bob hund) och Pelle Ossler (före detta Wilmer X). De är fullt förmögna att mangla i stenhård ultrarapid och få det att låta både luftigt och levande.
Greppet är så konsekvent att några av de läckraste låtarna är gamla paradnummer som "Alla vill till himlen" och "Du ska va president" i nya, nedtonade versioner - där den entusiastiska publiken förgäves försöker klappa i takt.
Men konsertens nav är den nya skivan och Thåström visar sig nu vara en sångare där man hör vartenda ord. Trots att rösten är lika sårig som någonsin - åtminstone när han väljer att låta den vara det. Det är inte utan att man undrar hur länge han kommer att kunna bibehålla det uttrycket. De flesta sandpapperssångare brukar trots allt bli mindre hesa med åren, eftersom sångsättet kräver så stor kraft.
Thåström framstår dock som märkligt tidlös där han står på scen som fyrtioåttaåring, med samma keps och militärbyxor som jämt och en röst som inte verkar åldras. Och ju längre konserten pågår, desto oftare hänger han av sig gitarren och desto mer kommer det typiskt snirkliga kroppsspråket fram.
Men han avslutar ordinarie set ensam med akustisk gitarr igen. Och gör hela första extranumret på samma sätt. Det tror jag att han aldrig har gjort tidigare.