Mycket av Joakim Thåströms karriär har handlat om att på olika sätt fly undan publiken, eller åtminstone den breda, folkliga berömmelsen. Där finns till exempel splittringen av Ebba Grön och Imperiet, när båda grupperna stod på toppen av sin popularitet. Och där finns avbrottet i solokarriären för att starta det våldsamt oljudsrockande Peace Love & Pitbulls, och alienera alla utom de trognaste fansen.
Men när han kom tillbaks efter det senare äventyret och började göra typisk Thåström-musik igen, för drygt tio år sen, då hade den stora publiken hunnit bli ännu större. Sin folklighet kan han nog bara undfly temporärt.
Inte minst eftersom han så tydligt vill göra musik med mening. Där det inte räcker med att skapa förtätade sånger som låter fantastiskt, de måste säga något också. Kommunicera. Fast inte för mycket, och här ligger det stora spänningsfältet i Thåströms musikskapande – i synnerhet på senare år. Att en så pass privat, närmast skygg artist samtidigt tycks drivas av ett behov att verkligen berätta.
Med Ebba Grön sjöng han ”Mental istid” ända in på Svensktoppen, i en tid när han fortfarande kallades punkare. Med Imperiet tolkade han visor av Bellman och Taube, på en udda singel som blev ett monumentalt genombrott. Att han förr eller senare skulle börja skriva ballader ur sitt eget liv kändes oundvikligt.
Men som han gör det nu kunde han knappast ha gjort det då. Inte med en sådan tyngd, inte med en sådan känsla av subtilt oslipat råmaterial. När Thåström till slut släppte hämningarna och började skriva tydligt berättande dagbokslåtar, då gjorde han det med en strävhet som är bitvis extrem.
Och sådant är tonläget på hans märkvärdigt nedskruvade triumfturné. Strax före spelas några stillsamheter från Suicide och Einstürzende Neubauten i högtalarna och jag tänker på sidoprojektet Sällskapet, som för tre år sen gav ut ett album av lågmält taggig industrimusik. Det är inte alls så att han har gjort slut med traditionen från Peace Love & Pitbulls, den har bara blivit subtilare, mer mättad. Mer integrerad. Precis som det var länge sen Einstürzende Neubauten främst ägnade sig åt att väsnas.
Men hör hur Thåström nu gör sin gamla ”Du ska va president” som en sotad ballad, full av klanger som skaver. Eller den sentida hitten ”Fanfanfan”, där en gammaldags orgel ligger och mullrar så kornigt att hela soundet känns aggressivt, trots att det handlar om en melodisk ledsenlåt i moll. Eller bara hur Pelle Ossler spelar sin elgitarr med stråke nästan lika ofta som med plektrum.
På flera sätt är det samma Thåström som alltid. I keps, vit t-shirt och hängslen, med oförbätterligt spattigt kroppsspråk. Med en röst som har samma sällsynta förmåga som Kurt Cobain att vara melodibärande också mitt i de trasigaste av skrik.
Men allting är liksom nedtonat. Scenbelysningen gles, soundet dovt, Thåströms röst ofta lågt mixad. Och själva låtarna spelas så murrigt minimalistiskt att jag ibland undrar hur mycket av dem man skulle uppfatta om man inte hade hört dem tidigare, i tydligare versioner.
Vad man vinner på det är framför allt en stämning, som känns fullkomligt homogen och så stark att den följer med mig hela vägen hem, längs den larmande fredagskvällstunnelbanan och in genom ytterdörren.