En hjälparbetare som följde med på Imperiets turné till Nicaragua berättade om ett gig i huvudstaden. Framför honom stod två äldre damer som var med om sin första rockkonsert. ”Vad fint de spelar”, sa den ena. ”Ja, men vad synd att sångaren är utvecklingsstörd”, sa den andra.
Thåström hade avverkat alla sina ryckiga och knyckiga rockposer framför den konfunderade publiken. Han rör sig fortfarande på ett så spastiskt vis att det inte finns någon risk att han förvandlas till Ulf Lundell – hur många trötta trubadurskivor han än ger ut.
På turnépremiären i Lund kommer tolv av nitton låtar från ”Skebokvarnsvägen 209” och ”Kärlek är för dom”, Thåströms två senaste soloalbum där han gör deppig, medelålders rock, ofta med ett nostalgiskt tilltal – som när han i kvällens första låt ”Kort biografi med litet testamente” återberättar lösryckta detaljer om sitt liv (alla jublar när han sjunger ”jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund”). Tempot är sävligt men Thåström sprattlar av elektricitet. Det går inte att slita blicken från honom.
”The haters”, en tillbakablickande visa om hur det gick till när Ebba Grön bildades, poppas till så att den låter exakt som Lasse Winnerbäck. Alla sjunger med i refrängen, men de flesta skulle nog ha föredragit att få höra något med Ebba Grön. Thåström spelar inga av deras låtar i kväll och bara tre från tiden med Imperiet (varav två, ”Var e vargen” och ”Du ska va president”, länge har varit standardnummer på hans turnéer). De enda överraskningarna är balladerna ”Saker som hon gör”, framförd i stel, Dylanraspig version, och ”Varför är du så tyst” från första soloskivan.
”Varsågod”, säger Thåström efter ”Du ska va president”, som om det inte är han utan vi som ska tacka. I längden stärks hans karriär nog av att han inte ger publiken vad den vill ha. Men Thåström har en gigantisk repertoar som omfattar mycket mer än de sönderspelade Ebba-dängorna. Att ignorera den för att harva sig igenom de två senaste skivorna tyder inte på artistiskt mod utan bristande självinsikt. Dessutom skippar han ”Som tåg av längtan”, det enda riktigt suggestiva spåret på ”Kärlek är för dom”.
Stora delar av konserten är olidligt sega, i synnerhet Dan Andersson-tolkningen ”Den druckne matrosens sång”, en dammig fyllevisa som inte ens räddas av Thåströms epileptiska krumbukter. Kompbandet – som inkluderar Conny Nimmersjö från Bob Hund och Pelle Ossler från Wilmer X – bygger ett lågintensivt mangel, smyckat med lite gnissel och metallpercussion, men det låter ganska tamt jämfört med den instrumentala, Einstürzende Neubauten-inspirerade dramatik som Thåström skapade för två år sedan med bandet Sällskapet.
Att se Thåström live 2009 känns ungefär som att se Patti Smith. Man applåderar artigt de nya, tråkiga låtarna och försöker intala sig själv att man egentligen är trött på gamla godingar som ”Rock’n’roll nigger” eller ”Miss Huddinge -72”. Konserten bli uthärdlig eftersom den pinnsmala, gråsprängda rockstjärnan är så karismatisk. Thåström viker sig dubbel som om han fått magknip. Han skakar fingertopparna som om han doppat dem i syra. Han klamrar sig fast vid mikrofonstativet likt en dialyspatient vid sitt droppställ. Och emellanåt – när han släpper loss den fulla kraften i ”Alla vill till himlen” – låter han lika bra som han ser ut.