Tyska takter. The Baseballs gör dagens hits i 50-talstappning.
En grannflicka berättade en gång för mig hur det var när hon fick träffa Darin. Hur tonårsskriket plötsligt tog över hennes kropp och hur allting blev dimmigt. Hon, som är så sansad annars, tappade plötsligt kontrollen. Längst fram på The Baseballs första Stockholmsspelning står hundra tjejer och skriker. Längre bak står män och medelålders par.
Det märkliga med det tyska coverbandet The Baseballs rock’n’- roll-versioner av moderna hitlåtar är hur bra de faktiskt fungerar. Låtar som Rihannas ”Umbrella” och Kate Perrys ”Hot N Cold” framstår plötsligt som originalmaterial från femtiotalet. Det sägs ju ofta att all populärmusik har samma rötter i blues och rock, och The Baseballs coverversioner tycks på ett ytligt plan bekräfta detta.
Samtidigt är The Baseballs en rätt osympatisk kommersiell skapelse. De tre killarna i bandet är lite för överstajlade, lite för snygga och rör sig lite för koreograferat. Låtarna är väldigt säkert och konsekvent producerade, allt är stöpt i samma form. The Baseballs ligger etta på svenska albumlistan. Detta är ett koncept som helt uppenbart slagit an en sträng hos befolkningen i många länder.
I Finland har de i dagarna passerat hundra tusen sålda album. Det är ”Hits for kids” fast för vuxna i en produktion alla begriper. Låtarna tillhör något slags skräppop-kanon, det är låtar man inte kommer undan i alla fall. Konserten är uppstyrd och säker, men de tre dansande tyskarna är rätt robotaktiga, och ju fler låtar de gör, desto mer plågsamt begränsat framstår konceptet. Jag får slutgiltigt nog när de ger sig på Coldplays ”Viva la vida”. Just den låten kan man för övrigt höra med både Darin och dansbandet Torgny Melins. Ett format för varje smakriktning.