Alison Mosshart går ut på Kägelbanans scen i blått motljus, blänger vrångt ut över den packade lokalen, och röker med en provokativ gest en cigarett. Det får man inte. Vilket är hela poängen, hennes uppenbarelse ska illustrera att här ska ni få se på fan, här ska det bli så smällhård brötig kåtblues att ni tappar brallorna.
Mångsysslaren och multibegåvningen Jack White från The White Stripes är här med sitt tredje aktiva band, och det är imponerande att kvartetten har fått ihop sitt uttryck på endast tio deltidsmånader. Deras hårda, svettiga moderna blues kränger och vränger, brötar och tjuter – men allt är en sammanbiten och sammanhållen enhet. White själv, som i den här konstellationen agerar trummis, syns i inledande ”60 feet tall” inte alls. Men han låter desto mer; cymbalerna svider i öronen. Det är varmt att bara stå och glo, men uppe på den rökfyllda och epileptiskt stroboskopblinkande scenen måste det vara som i en bastu – The Dead Weather jobbar hårt.
Ibland kommer White fram och spelar gitarr och gastar i en mikrofon som knappt fungerar, eller rabblar svavelosande strofer som en undergångspastor från djupaste Södern. Basisten Jack Lawrence dubblerar på trummor, och Dean Fertita, gitarristen, spelar orgel. Alison Mosshart drar i tuperingen, poserar och kråmar sig, fortsätter att röka. Och hon vrider, bänder och tänjer på stämbanden.
Hon är bra, men hennes röst saknar det sista snäppet i styrka för att tränga igenom dånet. Kanske en Karen O från Yeah Yeah Yeahs vid mikrofonen i stället, och en extra gitarrist som kunnat lägga ljudmattor, så hade vi tappat brallorna på riktigt.