Arbetarromantik med vitlök.The Gaslight Anthem gör en generös spelning trots ljudproblem.
Tips på popmusik sprids på fler än ett sätt numera. The Gaslight Anthem ger endast ett fåtal träffar i svenska pressarkiv, deras album är knappt recenserade här, ändå är Debaser Slussen så gott som fullsmockat denna bistert svinkalla tisdagskväll.
Det luktar man; svett, skitiga jeans och snabbrökt cigarrettandedräkt. Och väldigt mycket vitlök. Ett par låtar in i spelningen får vi veta att bandet under sina tre dagar i Stockholm har låtit vitlökskrogen Bröderna Ohlson, där precis allt innehåller vitlök, stå för basfödan.
Men musiken doftar något annat: amerikansk industristad. Man kan inte höra de här New Jersey-killarna utan att tänka på hemmasonen Bruce Springsteen. De hymlar inte heller med fixeringen vid Bossen, i intervjuer hyllar de honom och flera av låtarna innehåller direkta referenser till hans låtar. Men även andra amerikanska arbetarskildrare hörs, som Bob Seger, Bob Dylan och Tom Petty – vars ”American girl” görs i kväll. Och görs väldigt bra.
Musikstilar kommer och går, men den här slå-mig-loss-från-kvarteret-, staden- eller det mördande tråkiga jobbet-romantiska rocken dör aldrig. Debaserpubliken är med på noterna och de främre leden sjunger med i vartenda ord, vilket gör Brian Fallon vid mikrofonen märkbart glad och förvånad: ”Where am I, in Sweden?”
The Gaslight Anthem är dock mer än sina referenser, de har definitivt en egen röst och det ambitiösa arbetet på scenen förtjänar beröm. De gör en generös spelning.
Problemet är att de ibland har svårt att hålla tempot och att ljudet är kass, framför allt sången, vilket kanske särskilt drabbar ett band som detta. För Brian Fallon, som på skiva kan låta lite lik Brandon Flowers i Killers, om det nu ska föreställa beröm, har på scenen en röst helt utan nyanser. Det blir ofta skrikigt och entonigt.
Det upplever tydligen ingen framför scenen som ett problem, det går sjövilt till och Brian Fallon hojtar förtjust att ”this is worse than english football”.
Efter kvällens bästa låt, ”Miles Davis and the cool”, tackar han publiken, hela Sverige och Stockholm, och framför allt stadens tandläkarskrå ur vilket någon gett honom antibiotika för en svår tandvärk.
Och så spelar de den fina ”Here’s looking att you kid” och lovar att komma tillbaka i sommar.