Det berättas om hur den ännu okände Jimi Hendrix var hemma i Seattle, Washington, och fick höra talas om ett alldeles särskilt vilt rockband i närbelägna Tacoma.
Han åkte dit och såg The Sonics på en klubb, golvades av Larry Parypas råa gitarrljud och började genast försöka skapa något liknande själv.
Så gamla är The Sonics. Så tidigt var de ute med att skapa en rockmusik som i sin hårda attack, kantiga enkelhet och trasiga sound fortfarande låter fullkomligt vital.
Det berättas över huvud taget mycket om The Sonics. Som att de mer eller mindre uppfann både garagerocken och punken, eller att de var så rädda för att låta för polerat att de rev ner den dämpande ljudisoleringen när de spelade in i en professionell studio.
Exakt vad som är sant kan diskuteras, och de var knappast ensamma på banan när de väl albumdebuterade 1965. Möjligen var det dock The Sonics som gick längst, som larmade mest och högst och vildast.
Redan 1968 var det hur som helst över, och förutom några smärre återföreningar dröjde det nästan fyrtio år innan de gick ihop igen. Tre av fem ur originalet, plus två gamla vänner.
Och det finns verkligen en hel del som är oförstört hos dessa rockande folkpensionärer. Larry Parypas gitarr har en ovanligt ful, påträngande klang. Gerry Roslie vrålar stundtals fortfarande som besatt (även om nye basisten Freddie Dennis nu sköter det mesta av den biten).
De spelar till och med ett par nya låtar som håller måttet. Och deras största klassiker – som ”Psycho”, ”Strychnine” och ”The witch” – är rent geniala i sin enkelhet.
Sen kommer beundrarna i The Hives in som gäster till extranumren och man inser hur mycket de ändå höjer energinivån.