Många genusmedvetna musikmänniskor klagar på att kvinnliga artister bara jämförs med kvinnor. Kristian Mattsson har det motsatta perspektivet. På Södra teaterns scen berättar han hur mycket han har stulit från Emmylou Harris, Feist, Cat Power med flera, men det är det ingen som märker, han jämförs ändå alltid med Bob Dylan.

Och jo, han har några sådana låtar som påminner om den mycket unge Dylan. Men mest är han en modernare sorts singer/songwriter. När han i ett hastigt infall börjar på Eurythmics ”Thorn in my side” passar den så perfekt in i sammanhanget att man tar den för inrepad, men sen avbryter han efter ett par rader för att han inte kan mer av texten.

Det är väl instrumenteringen som gör det. Under artistnamnet The tallest man on earth är Mattsson en solotrubadur i ordets verkliga bemärkelse. Det är han och fyra gitarrer, alla med en capo högt upp på greppbrädan, samt ett piano. Han berättar lite väl ofta hur nervöst det är att vara tillbaka i Sverige efter en längre Europaturné, men musikaliskt är han fullkomligt stabil. En fingerplockare så flyhänt att blotta tanken på ett kompband verkar galen – de skulle ju bara stå i vägen.

Han är rent av så driven som gitarrist att man riskerar att missa med vilken auktoritet han sjunger. Bredbent men känsligt, raspigt men melodiöst. Till synes obesvärad av det digra arbete hans fingrar samtidigt utför på gitarren. Men även rösten mår väl av att inte ha fler instrument att trängas med.

Som förband har han en annan solotrubadur. Nämligen Amanda Bergman, som efter Hajen och Jaw Lesson nu har stannat (?) för artistnamnet Idiot Wind. En möjlig syskonsjäl till Mattsson, närmast sammanvuxen med sitt piano och med en röst lika stor och varm som Norah Jones – fast med ett extra lager av fascinerande strävhet ovanpå.

När de gör en avslutande duett tillsammans ser hon dessutom längre ut än The tallest man on earth.