Att en av soulhistoriens största vokalgrupper – The Temptations – bara har en originalmedlem, Otis Williams, med sig på sin senaste turné är inte så konstigt. Sedan 1960 har 22 medlemmar brottats om de fem förtrollade revärbyxorna och bandets historia är kantad av tragiska dödsfall, bråk om vem som egentligen har rätt till namnet ”The Temptations” och stämningar från kickade medlemmar.
På scen backas de upp av ett fjortonmannaband som inkluderar nio blåsare och en kapellmästare, och kombinationen med The Four Topsgänget legitimerar konsertens prislapp.
Fokus ligger som väntat på 60- och 70-talshittarna och The Temps verkar ha förlåtit producenten Norman Whitfield för att han under Vietnamkriget tvingade dem att göra fjorton minuter långa psykedeliska funklåtar i stället för de romantiska ballader de helst ville sjunga. Norman Whitfield har också del i att The Temptations låter så mycket roligare live än The Four Tops – än i dag. Han lät alla medlemmar lysa lika mycket, satsade mer på instrumentalpartier och politiska texter och gjorde gruppen hårdare på alla sätt.
Därför är det symtomatiskt att det är just Whitfields mäktiga och tidstypiska ”Ball of Confusion” från 1970 som får i gång konserten efter trög start. Till slut kan ingen heller motstå The Temptations underbara koreografier, som klart vinner över The Four Tops mesigare varianter.
Frestelserna tar även poäng från konkurrentkvartetten genom att lyfta fram medlemmarnas särdrag och respektive röstregister. Arrangemangen är genomgående nära originalen, med enstaka diskreta lån från andra soulklassiker, som baslinjen från Donnie Hathaways ”The Ghetto”.
– Om ni män sjunger med i denna sång kan och skall det gagna er senare i kväll, lovar veteranen Otis Williams innan bandet drar av ”Treat her like a lady”. Men det är snarare i ”Just my imagination” och ”My girl” som den verkliga magin uppstår.
I pausen bryts den fantastiska stämning som The Temptations byggt upp skandalöst nog av ett outhärdligt långt sjok intetsägande country och grunge-doftande rock, vilket gör att energin sjunkit märkbart när The Four Tops glider in på scen. Eller One Top som min pojkvän föreslår att de ska döpas om till. Även här är bara en originalmedlem på plats, Abdul ”Duke” Fakir som 75 år gammal vinner soulveterantävlingen mot 69-åriga Otis Williams. Men Four Tops började också sjunga sex år tidigare – 1954.
Denna kväll skulle The Four Tops passa bättre som förband till sitt gamla konkurrentband. De hoppar över mästerverk som ”7 rooms of gloom”, frossar i ballader av tveksam kvalitet och sjunger ibland falskt. Deras enda styrka är att de funkar bättre än Temptations i harmonierna och att Roquel Peyton, som tagit sin fars plats i The Four Tops sjunger kvällens mest hjärtevärmande text om hur han vill dansa med sin pappa – dock över obehagligt slätstruken musik.
När ”Can’t help myself” klingat ut och ingen vill ha extranummer är matchen avgjord. Kvällens överlägsna vinnare i duellen mellan 2010 års Motownlegendarer (vem vet vilka som är med nästa år, med tanke på bandens historia) är The Temptations.