Få har lyckats tonsätta den urbana ensligheten lika träffande som Tim Hecker. När kanadensaren bjuder in till ambient audiens fylls den nedsläckta salongen av en musik som är både fysiskt och känslomässigt rörande.

Omsorgsfullt tar han hand om det digitala avfallet och ger det en trygg plats i tillvaron, där stillheten men också skakande vibrationer råder.

”The piano drop” introducerar ett uppsprickande mörker med ett ständigt föränderligt flimmer av Steve Reich-minimalism och orgeltoner som irrar runt i en dimma av distorsion.

Södra teatern är kanske inte en helt optimal lokal för Heckers sakrala undervattenskatedraler och ultravioletta harmonier, men ändå en tillräckligt stämningsfull plats för att låta sig översköljas av ett dovt pulserande brus. Fjolårets album ”Ravedeath, 1972” hamnade på en rad årsbästalistor – aningen överskattat – det lyfter inte riktigt på skiva men sväller storartat på scen. För Tim Hecker kan det där med att fånga oroligheter och inre spänningar.

Kluckande gitarrer söker sin plats i gränslandet mellan electronica och konstmusik, men undviker sötman hos mer melodiförälskade kolleger som Fennesz. Kanske för att det finns ett brutalare tilltal i botten och mer dynamiska kontraster.

Precis som när förbandet Sand Circles –­ Martin Herterich i huvtröja ­ häller ut en akvatiskt flytande electronica som blandar sig förbaskat snyggt med klubbrytmer och glittrande vattenprojektioner i fonden.