Jag har inte sett rockens framtid, som Jon Landau skrev i den berömda recensionen av Bruce Springsteen 1974. Men jag har sett en 69-årig kvinna på skyhöga klackar springa på en meterbred kranarm sjungandes “Nutbush City Limits”. Fem meter över ett jublande publikhav i Globen, utan skyddsnät. Det har aldrig Bruce Springsteen gjort. Och det kanske inte Tina Turner skulle ha gjort heller, det såg verkligen livsfarligt ut.
Men Tina Turner är ett fenomen som inte lyder under vanliga lagar. Hon gick i välförtjänt pension för cirka åtta år sedan, men efter ett helt liv med musik kanske det blev tråkigt att leva lyxliv i Schweiz och London.
Nu är hon ute på en jubileumsturné för 50 år som artist som pågått sedan oktober förra året och närmar sig sitt slut, men några trötthetstecken kunde man inte se hos pensionären Tina Turner. Möjligen var hennes säregna danssteg stelare än tidigare, men det var i så fall marginellt.
Hon startade sin karriär i Ike Turners band 1958. Den som har sett filmen om hennes liv vet att det blev ett helvete med en djupt narkotikaberonde och våldsam Ike Turner. Hon slet sig loss och fick ett nytt genombrott som soloartist 1984 och har sålt över 200 miljoner skivor. Det är anmärkningsvärt för någon som i grund och botten är coversångerska. Det är bara “Nutbush City Limits” som hon skrivit själv. Hon har en rad män att tacka för en stor del av sin framgång, som Phil Spector, John Fogerty, Mark Knopfler, Tony Joe White vars låtar hon lånat/fått och gjort till sina. Och inte minst Ike Turner, visserligen inget mänskligt föredöme, men det var han som skapade Tina Turner, den vilda r’n’b-sångerskan med det häftiga utspelet och de knyckiga rörelserna.
Hon nämner ingen av dessa män vid namn under konserten i Globen, vilket känns lite snålt. Hon vägrade till och med att kommentera Ike Turners bortgång i december 2007. Men i en filmsnutt i pausen mellan första och andra akten av hennes Las Vegas-aktiga show som bara innehåller kända Tina Turner-nummer, får vi en karriärkavalkad där Ike Turner finns med på några filmrutor. Vackert så.
Första delen av konserten radar hon upp sina hittar i ett ursinnigt tempo med flera klädbyten som täcks upp av dansare och ninjauppvisningar! Då låter hon som den 69-åring hon är, man får en känsla av att rösten inte håller i alla lägen,. Men efter paus, då hon bjuder på ett mer stillsamt parti, sittandes, är plötsligt rösten lika elastisk som den någonsin har varit och hennes versioner av “Help” och “Under cover agent of the blues” blir kvällens musikaliska höjdpunkter. En kväll som uppenbarligen tillfredsställde alla hennes fans som var med på noterna från första början och till stor del stod upp och gungade med i den sammanlagt två timmar långa konserten.
På måndagskvällen är hon tillbaka på sina höga klackar uppe på kranarmen i en extrakonsert i Globen. Den första blev snabbt slutsåld.