Först har han en liten soloshow på en dryg halvtimme. Ensam på scen, bredvid en rad akustiska gitarrer. Och plötsligt får man syn på sidor av Tomas Ledin som han vanligtvis döljer, till exempel att han kan spela gitarr.
I en låt spelar han till och med slide, det ekar och rasslar, låter lite ”Paris, Texas”, och jag minns att Tomas Ledin någon gång för länge sen nämnde just Ry Cooder bland sina favoriter. Även om det inte brukar höras.
Först när han börjar sjunga hör man att det är ”I natt är jag din”, en av hans allra mest söndertjatade, älskade och hatade låtar. I en vag, lätt upplöst version. Riktigt smart gjort, hinner jag tänka, innan han plockar fram en taktfast, långsam boogierockrytm till andra versen. Experiment och formförnyelse i all ära, men man får inte riskera för mycket.
Vilket också kunde ha varit mottot för hans nya konsertturné – i stället för det hurtiga utropet ”Vägra vinter!” som kung Bore just i år har gjort till en svårare uppgift än vanligt. Här har vi alltså en folkkär svensk underhållare, med en snart fyrtioårig karriär och ett tjugotal album bakom sig, känd för att locka drivor av folk till jättelika sommarturnéer.
Den vända som inleddes i Västerås på torsdagskvällen sägs vara hans andra inomhusturné över huvud taget. Så väl svarar han alltså upp mot sin schablonbild, så konsekvent har han satsat på sommar-och-sol. När jag kikar igenom hans diskografi ser jag åtminstone ett halvdussin sommarlåtar som han knappast kan välja i kväll.
Men han inleder med ”Blå, blå känslor”, som har en tvättäkta sommartext. Och efter sista extranumret börjar Mungo Jerrys ”In the summertime” spelas i högtalarna.
Däremellan har han chansen att spela upp ett annat register än vid de lätt flåsiga massmötena om somrarna. Det gör han till viss del. Den akustiska öppningen är en sådan sak, några ovanligare låtval – som till och med känns vid kärlek som inte är lycklig – är en annan. Det vemodiga klär honom, han sjunger mindre manierat och nya ”Atlantkustens kyliga smekning” är på vippen att vara en verkligt gripande låt.
Om han bara hade jobbat med texten lite till. För det tystare tilltalet gör också texterna tydligare. Som aldrig har varit Tomas Ledins starkaste gren.
Jag tror till och med att texterna – så ofta oslipade, klumpiga, klyschkramande – kan vara den enskilt viktigaste faktorn bakom både hans genuina folklighet och de ständiga kritikersågningarna. Man hör att han vill mer än han kan.
Eller vad sägs om denna ödsliga höstballads själva nyckelfras: ”Vem skulle sakna en man, som bara försvann, för att njuta av Atlantkustens kyliga smekning?” Det är minst ett logiskt led som saknas där.
Sen blir det rätt mycket käck pepp-rock på slutet också. Så att publiken kan ställa sig i bänkraderna och sjunga med. Samtidigt som man kan undra var låtarna från samarbetsskivan med bland andra Esbjörn Svensson blev av, ett av få tidigare tillfällen då Tomas Ledin har försökt hitta ett annat, mer nyanserat tonläge.
Själv hoppas jag att han ska börja vägra sommaren och i stället fortsätta jobba på det här konceptet. För något finns här, det är bara inte färdigt än.