”Kan jag få 15 minuter? Inte? 12 då, ge mig 12 minuter!” Tony Rebel står på Energikällarens lilla scen och försöker leende förhandla med en vakt om exakt hur nära avslutningen på hans konsert tillåts hamna stängningstiden. Klockan har för länge sedan passerat två på natten, den är väldigt mycket närmare tre, men Rebel skulle kunna hålla på länge till.
Kanske ända fram till det som skulle ha varit Bob Marleys 65:e födelsedag den sjätte februari, men som här firas lite i förväg.
Det har varit en lång, lång kväll. Fylld av mer eller mindre överflödiga uppvärmare och förband – fast Robert Athill är ett fynd – men kvällens två huvudakter gör att väntan, trots allt, inte känns så farlig.
Queen Ifrica drar möjligen ut sin konsert i längsta laget. Även om hon växlar fint mellan känslig sång och raspigt mörkt toastande har Ifrica, som relativt nybliven artist, ännu inte variationen och bredden på låtmaterialet. En längre konsert kan kännas ensidig.
Samtidigt har hon väldigt mycket att berätta. Engagemanget och energin i laddade låtar som till exempel ”Lioness on the rise”, ”Welcome to Montego Bay” och hitten ”Daddy” – en oerhört stark uppgörelse med incest och sexuella övergrepp – går att ta på.
Tony Rebel har kanske inte Ifricas gripande texter eller råa frenesi, men som intagande mäktig scenpersonlighet är han elegansen personifierad. Rutinerat vrider han av och på charmen beroende på vad låtarna kräver. Rebel kan vara socialrealistiskt berättande, skämtsamt vällustig eller bara lekfullt showande, inte sällan allt på samma gång. Med en karriär som sträcker sig nästan tjugo år tillbaka i tiden har han också en imponerande låtskatt att ösa ur.
Och när Tony Rebel väl når avslutningen – den blir 12 minuter till slut – så läggs den sista växeln i och konserten tas i mål i ett närmast furiöst tempo.