Sagan om Törnrosa och hennes hundraåriga sömn handlar om att vakna och att väckas ur en evighetslång instängdhet. Så tolkar i alla fall Elfriede Jelinek denna saga i sin pjäs ”Prinsessdramer” där hon placerar den sovande prinsessan Aurora intill ett kylskåp fullt med röda rosor.
I Mats Eks balettversion av sagan från 1996, som hade urpremiär på operan i Hamburg 1996 och därefter gjorts i en internationellt prisbelönad teveversion, gör den unga Aurora uppror mot tidens fastlåsande borgerliga konventioner. Hundraårssömnen är en resa i ett ingenmansland orsakat av en injektion heroin.
Eks ”Törnrosa” som bygger på Pjotr Tjajkovskijs originalmusik från 1890 är redan en modern klassiker när det gäller koreografisk berättarkonst och har aldrig tidigare dansats i Göteborg. Att döma av den magnifika utstrålningen från scenen och det varma gensvaret från publiken vid premiären i lördags lär den bli en av årets verkliga succéer.
”Till Tjajkovskijs musik anländer man först som till en främmande ö innan man når fastlandet”, har den ryske världsdirigenten Valerij Gergiev träffande sagt om dess magi.
I Mats Eks och scenografen Peder Freijs ”Törnrosa” är den förtrollade världen en folkhemsidyll i gråtoner. En spirande familj i femtiotalets början, tecknad med samma kärlek och kritiska humor som vi förknippar med Lars Molin. Med en fortfarande lika underbar scen där Patrick Migas Kungen, till Tjajkovskijs himmelska harpklanger, överraskar Micol Mantinis Drottningen med familjens första bil – innan hon därefter, till Tjajkovskijs minst lika himmelska klarinettmelodi, svimmar av.
Ja, denna ”Törnrosa” är full av fantasifulla och dråpliga grepp som håller den klassiska sagan på avstånd, samtidigt som de leder oss in i dess kärna. Det destruktiva förhållandet mellan Carabosse, den onda fen (lysande dansat av Jérôme Delbey) och Mariko Kidas lika truligt som känsligt dansade Aurora får till slut Prinsen (den kraftfulle Erik Johansson) att reagera – från publikplats. I en befrielseaktion värdig den israeliska underrättelsetjänsten stormar han scenen med frågor som: ”Vad håller ni på med?”, ”Ska det va så här?” och ”Vem tror ni att jag är?” innan han med några välriktade pistolskott avrättar sin onde rival. Det är lätt att känna sympati för den frustrerade energi som denna ”Törnrosa” till slut utlöser – känslan av att till varje pris rädda något ur sagan. Att en gång för alla öppna det hermetiskt tillslutna och stängda. Att väcka Törnrosa.