SOM EN FYRBENT knappbeströdd mutantspindel ser den ut, U2:s omtalade 400 ton tunga  turnéscen: ”The claw”. Ett slags intergalaktiskt möte mellan Michel Gondrys drömska gör-det-själv-estetik, Gaudís kurvor och Los Angeles-flygplatsen LAX 60-talistiska flygande tefatsbyggnad. (Funktionsmässigt är den också inspirerad av Justin Timberlakes mittenplacerade scen under FutureSex/LoveShow-turnén. Den välsignas till och med av en discokula högst upp på antennen.)

Från den cirkulära scenen går en bro över till en lika rund catwalk, möjligtvis för att Bono ska slippa kasta sig ut i publikhavet för att krama sina fans, som på Live Aid-galan 1985. Mån om publikkontakten har han alltid varit, denna moderna Rock-Messias. I mitt möte med vissa av hans uttalat kristna fans innan Ullevi-konserten framgår det att han för dem är mer än en Jesusgestalt. Han jämförs rakt av med Gud.

Man kan tycka vad man vill om Bonos Jesuskomplex, självutnämnda position som världssamvete och paradoxen mellan bandets klimatengagemang och kolossala energianvändning. Men det struntar fansen i när de trots stark vind, på fanklubbens inrådan viftar allt de orkar med allsköns vita tyger (vitt som i fredens och One-kampanjens färg).

I sin ständiga vilja att förnya sig och förbli samtida lägger U2 tyngdpunkten på nya skivan ”No line on the horizon”, men kryddar det hela med klassiker. Bonos röst är lika kraftfull och naket episk som alltid och flyter spänstigt över The Edge ekande riff. Mellansnacket direktöversätts till svenska på skärmen, och Bono tackar oss för att konserterna här sålt ut så rekordsnabbt och även för att vi, enligt honom, leder vägen i kampen för en bättre värld. Jag är inte så säker jag. (Kvällens mest pedagogiska ögonblick infaller i alla fall nu när kontaktinfo om One-kampanjen följs av bandets klassiska monsterhit ”One”.)

I en diskret hyllning till U2:s nyss bortgångne generationskamrat Michael Jackson flätas dennes ”Don’t stop ’til you get enough” ihop med ”Desire” vilket klär den mycket bättre än att vara svans till den skrämmande hybriden ”Angel of Harlem/Man in the mirror” som under Barcelona-konserten.

Visuellt är det lika maffigt som väntat. Den energislukande spindeln byter färg allteftersom antennens scenljus roterar över oss som en utomjordisk fyr i natten och den allmänna cirkelfesten kompletteras naturligtvis av... en cirkulär tv-skärm, som ibland lite överraskande täcks av karaoketexter.

Medan U2 på turnér som ”Zoo tv” och ”PopMart” tagit sig an mediecirkusen och konsumtionshysterin ligger fokus denna gång på allmän världsförbättring. Kvällens politiska zenit nås när en mäktig ”Sunday bloody Sunday” (snyggt ihopflätad med ”Rock the Casbah”, U2 älskar att fläta) introduceras med gatubilder från Iran och följs av ”Pride”, en bön för Aung San Suu Kyi (inklusive fans på scen i Aung San Suu Kyi-masker) och ett eldigt videotal från Desmond Tutu. Ärkebiskopen tycks även ha motiverat bandet, som känns genomtaggade och fyllda av livskraft, trots att deras nya material inte är lika starkt som klassikerna.