I det torra gräset utanför Borgholms slottsruin, i den varma vinden, har de samlats. Fansen. Det sitter en man där, i en blårandig hopfällbar stol med en bag-in-box i famnen och solglasögon i pannan. Han är i femtioårsåldern och säger att han har varit på 55 konserter med Uffe. Men att det här kanske blir den sista. Inte ens han tror det om han ska vara ärlig, men man vet aldrig så det gäller att passa på.

Ulf Lundell sade att 2008 års turné, som fortsatte under 2009, skulle bli hans sista. Men nu står han i Borgholms slottsruin i alla fall. Och de är spelglada och ­energiska, han och Janne Bark och de andra medmusikanterna, med hammondorgel och sax, precis som det ska vara. De drar i gång ”Folket bygger landet” och publiken svarar med allsång, luftgitarr och stamp i dammet.

Ulf Lundell har ju aldrig varit mycket av en mellansnackare, så inte heller i kväll, men det märks att han är glad, nästan segerviss. Rösten är så hes att man undrar hur den orkar ut över folkhavet, men det är väl på ren viljestyrka. Det är som vanligt inte lätt att höra vad han sjunger, men fansen vet ju redan hur bitarna går.

För mig som 80-talist är Ulf Lundells texter som en film, en historia om förr, när människor kallade T-centralen för Centan. Som Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” eller Modstrilogin. Och visst infinner sig en viss frihetskänsla när de bara trycker ut ”Gott att leva” och trummorna studsar mot väggarna och svalorna flyger oroligt mot himlen. Och alla femtiotalister i publiken känner igen sig, Ulf Lundell har levt livet som de alla ville leva, med revolt, bohemeri och sexuell revolution.

Konserten tuffar på som sossarna bara drömmer om att deras valrörelse ska göra, Marcus Olsson river upp och ner över orgel­tangenterna och Janne Bark drar av gitarrsolon som stretar mot skyn. Bark ser ut som en liten Ulf Lundell med grå väst över svart t-tröja och guldkedja runt halsen.

Höjdpunkten, efter två timmar, kommer under ”Förlorad värld”, som byggs upp arenarockigt när publiken sjunger med i riffet i säkert tio minuter. Vissa orkar inte klappa med längre, de bara håller upp sina händer mot scenen och skakar lite på dem. Det är som en gudstjänst över det moderna Sverige som växte fram efter 1968, ruinen är kyrkan och ”Förlorad värld” är psalmen om folkhemmet som försvann.

Skulle han ha lagt ner förra året, när han sade det? Självklart, ur alla perspektiv som en recensent vanligtvis ska bedöma. Ulf Lundell saknar all form av förnyelse och nyans, monotont och svulstigt står han och mässar timme efter timme. Men det skulle vara ungefär som att säga att Skansen borde stänga för att de inte har något nytt att visa i år. Folk går ju dit ändå, och de älskar det. Kanske är det meningen att Ulf Lundell, som fyller 61 i höst, ska hålla på tills han är 65, när en riktig arbetare går i pension.