Jag har sett Uriah Heep rätt många gånger genom åren och ska man ha ett exempel på ett fördettingband som har försonats med sin roll så har det varit min bästa kandidat. Oblygt publikfriande, glada att få stå på scen, alltid redo att dra sina mest älskade nummer ännu en gång.
Detta har nu ändrats. Och jag undrar om det inte rent av kan ses som signifikativt för den subtila men konsekventa förändring som Sweden Rock Festival just nu genomgår.
Hela festivalen har ju gjort sig sitt namn på att härbärgera all världens Uriah Heepar.
Mängder av band från framför allt hårdrockens förflutna, längs hela skalan från dem som fortfarande fyller arenor världen över till dem som bara en mycket liten kultkrets känner till.
På Sweden Rock hälsas alla som legender och det är ingen slump att till exempel Saxon - när jag senast såg dem på en liten klubb i Stockholm - uppmanade publiken att ligga på Sweden Rock Festival för att få dit dem. För en åldrande hårdrockmusiker är det sannolikt världens bästa festival.
Men för varje år kryper nu allt mer nytt och samtida in. En av årets fyra huvudattraktioner är rent av ett sådant band: In Flames, Sveriges för tillfället största hårdrockband både på hemmaplan och internationellt.
Nu står alltså Uriah Heep som toppnamn på festivalens första dag (då ingen av de verkliga topparna spelar) och är så stolta över sitt senaste album att de spelar hela. Varenda låt. Samtidigt som sångaren Phil Lanzon gör vad han kan för att försäkra publiken om att vi har hela natten på oss, ingen fast sluttid, vi hinner med de gamla godingarna också.
Fast det är inte sant. I själva verket blir det bara några instoppade paradnummer här och där. Dessutom i lite mer pliktskyldiga versioner än vad som har varit vanligt.
Att det nya albumet inte riktigt håller den klassen behöver knappast påpekas. Eller att publiken i den bitande nattkylan successivt blir mindre och mindre.
I stället skulle jag vilja se Amon Amarth som premiärkvällens huvudband. Inga nykomlingar de heller, under ett annat namn bildades de för mer än tjugo år sen, men i sin besynnerliga korsning av rättfram, melodisk dödsmetall och vikingatexter har de en egen nisch som de förhåller sig till med avspänd självklarhet.
Sångaren Johan Hegg skålar med ett jättelikt dryckeshorn som han bär i bältet, han kallar metaltecknet med två fingrar utsträckta för ”vikingahorn” och påstår att gästsångaren LG Petrov från Entombed inte kan vara med på ”Guardians of Asgaard” för att han var tvungen att tvätta håret. Musiken är hygglig, stämningen fenomenal. Det är gemytligt som under en grillkväll med Särimner.
Ett än mer nutida band är Deathstars, vitsminkade gothhårdrockare från - av alla ställen - Strömstad. Som möjligen borde ha placerats mitt i natten, snarare än på eftermiddagen, men vars kombination av pumpande Sisters of Mercy-goth med pompsyntar och growlsång ter sig mycket mindre udda på festivalen än den skulle ha varit för bara några år sen. Tittar man sig omkring i publiken kan man också konstatera att det är en väldig skillnad på kombinationen jeans/läder och plast/läder.
Frågan är bara var på alla tillgängliga skalor man ska placera Witchcraft. Ett relativt ungt band från Örebro, med tre album under 00-talet, som gör allt vad de kan för att låta som om de kom från 1971. Utan ett uns av hårdrockattityd lyckas de framstå som Black Sabbaths förlästa kusiner, de gör en cover på Black Sabbath-dyrkarna Pentagram och när de drar ett par låtar på svenska låter de precis som November.
Sångaren Magnus Pelanders halvloja skojsighet förtar dock alla möjligheter att bygga upp någon riktigt tät stämning. Sällan har ett band levt upp så lite till sitt namn.
En riktigt helgjuten Sweden Rock-upplevelse bjöd i alla fall den första kvällen på: Blaze Bayley, den minst vördade av Iron Maidens två ex-sångare.
I slutet av april spelade han i Stockholm för nästan ingen publik, här var han en hjälte - och inte förrän nu har jag förstått hur mycket han härmar den Bruce Dickinson han en gång efterträdde.