Van Morrison har i grund och botten en sådan oändlig mängd musikalitet och en ryggsäck med så fantastiskt låtmaterial att han egentligen bara borde kunna ställa ut skorna på scenen - och trots det kunna göra något åtminstone hyggligt.
Men senast jag såg Morrison spelade han trötta bluesrockjam och gurglade sig igenom de svagare delarna av sin repertoar i all oändlighet. Sett till förutsättningarna är det kanske en av de sämsta konserter jag har upplevt.
Så när han går upp på scenen till jazzfestivalens kanske största publik har jag inga större förhoppningar. Men mannen med hatten har med sig ett stort, väldigt följsamt band som koncentrerar sig på de luftigare souligare delarna i brygden av r'n'b, rock'n'roll, country, irländsk folkmusik och allt möjligt mer. Morrison sjunger ut ordentligt, visar hur oförstörd och oförändrad hans röst är.
Fortfarande behandlas låtskatten som byggts upp ganska styvmoderligt, även om man någonstans måste beundra Morrisons envishet när det gäller att undvika de garanterat publikfriande klassikerna, men han gör mycket med det han bjuder på. Titelspåret från hans senaste album "Keep it simple" blir till exempel en riktig soulpärla i händerna på det här bandet.
Den hyggliga, men inte särskilt engagerande, bluesrocken står den här gången snarare efterföljande Joan Armatrading för. Hur mycket sångerskan och gitarristen än varierar sig får hon jämntjockheten att sprida sig över hela Skeppsholmen.