Vädret är nog det sämsta tänkbara för utomhuskonserter. Kallt, blåsigt och om regnet gör uppehåll så är det mest för att samla ny kraft. De av Stockholms musikintresserade som inte räds vätan, eller inte redan har åkt till Way Out West-­festivalen i Göteborg, står hopkrupna under paraplyer eller de få träden på Brunkebergstorg.

Med jämna mellanrum dyker små turistgäng upp från världens alla hörn, men de försvinner ofta lika snabbt som de kommit efter ett par tre låtar. Bortskrämda. Banden på scenen tävlar om att vräka oväsen över publiken. Förutom att gratistidningen Vice på uppdrag av Kulturfestivalen satt samman en kväll med dem, är larmandet vad som förenar finska Joensuu 1685, svenska Ikons och amerikanska Crystal Antlers.

Även om trion band sinsemellan närmar sig oljudet på olika sätt. ­Joensuu 1685 letar efter skärningspunkten där Radiohead så smått började experimentera och Sonic Youth övergav friformsoväsendet och började skriva hyfsat lättillgängliga låtar. Musiken är hela tiden en balansgång mellan att ta ut svängarna ordentligt och ändå hålla de rätt lättillgängliga melodierna kvar på vägen.

Ofta lyckas de, inte minst i den avslutande utdragna versionen av Bruce Springsteens ”I’m on fire”, som klätts ut med både släpig sång och en krautrockig groove utan att bli oigenkännlig.

Göteborgska Ikons har en liknande utgångspunkt som grannarna från öster, men försöker ta det hela längre – ut i rymden. Musiken är ännu mer atmosfärisk, ännu mer utsvävande, samtidigt som det finns en tyngd och ett monotont, nästan maskinellt tryck i gitarrerna.
Bäst är de när de  borrar ned huvudena och bara vräker på som vore de Spacemen 3 eller Jesus And Mary Chain i deras minst melodiösa stunder. Då visar Ikons att de kan ta stafettpinnen från Göteborgsföregångare som Union Carbide Production eller Silverbullit. Medan gruppen ju mer de närmar sig ”vanliga” låtstrukturer famlar och låter osäkra: sången blir ansträngd och forcerad.

Med viss rätt ganska hajpade Crystal Antlers – som har överlägset flest medlemmar på scen – är en lite annan grej. Utgångspunkten ligger inte alls på samma sätt som hos de övriga två banden i gitarrgnissel och feedback. Men den brokiga Long Beach-gruppen trycker gärna till med i alla fall en aning larm i början av varje låt.

För att ruska om oss som lyssnar innan bandet återvänder till sin blandning av rätt ljuva kaliforniska melodier och en rakare garagerock. De tvära kasten kan för övrigt komma när som helst, ofta flera gånger inom en och samma låt. Musiken kränger och hamnar kanske inte alltid på rätt spår igen, men det gör om inte annat Crystal Antlers väldigt oförutsägbara.