Den brylkrämade frontfiguren Michael Poulsen berättar stolt att hans band Volbeat just knuffade ner Robyn från förstaplatsen på den svenska albumlistan. Ett fullsatt Hovet jublar. Det känns symboliskt. Hur stor Robyn än blir, hur bra koll vi svenskar än tror oss ha på electro och balla klubbhybrider, är vi innerst inne en nation av raggare.
Om ett band lyckas förena den rörelsens ölmagade femtiotalsromantik med den lika folkliga hårdrocken har de funnit nyckeln till många svenska hjärtan. Det underlättar att Volbeat fyller låtarna med den sortens ”whööö-hööö”-körer som de flesta människor börjar skråla efter en halv dunk hembränt.
Likt klädkedjor som JC och Carlings har Volbeat också lyckats exploatera, och svennifiera, den tidigare sympatiskt underjordiska rockabillykulturen – raggarnas snobbigare kusiner. Danskarna får tatueringar, turnups och Elvislugg – attribut som många betraktar som odödliga – att plötsligt bli töntiga.
Influenserna från femtiotalsrock, country och thrash metal, som det skrivs om i recensionerna, hörs inte speciellt mycket i musiken. Volbeat spelar i första hand outhärdlig trallpunk. De har mer gemensamt med bjäbbiga nollor som Good Charlotte och Blink 182 än med favoriten Johnny Cash.
Gräsligast är halvballaden ”The garden’s tale”, deprimerande nog den mest spelade danska singeln någonsin, och ”I only want to be with you”, en Dusty Springfield-slakt som till och med får Samantha Fox diskoversion av låten att kännas smakfull.