Way out west/dag 1

Way out west inleds lyckligtvis under tak medan regnet häller ner utanför tältet. På scen står en man i lustig hatt och skapar vinande ljud med två blinkande manicker.

Japanska noiserockarna Boredoms har blivit mindre oljudsbenägna med åren och alltmer omfamnat ett ritualistiskt trummande. Men med tre trumset utplacerade i en cirkel dundrar det på bra ändå. Slagverksruset utmynnar i discotakter och helheten är lika kompakt som frisinnad och stundvis kosmisk.

Som när Yamantaka Eye - det närmaste man kan komma gruppens frontman - gör effektfulla utfall mot en ställning med sju kulörta gitarrhalsar, var och en ackordstämd.

Med 16.000 sålda biljetter ter sig Göteborgs festivalnykomling som ett mini-Hultsfred av hygglig kaliber fast med ett artistutbud präglat av Emmabodafestivalens kärleksfullhet. Det känns märkligt att säga men programmet är nästan för bra. Och då är inte ens klubbprogrammet inräknat.

I synnerhet mot slutet av kvällen är spelschemat minst sagt hektiskt. Å andra sidan är festivalområdet så behändigt litet att man inte riskerar att missa så mycket ens när man står i de ändlösa toalett- och bankomatköerna.

The Strokes-gitarristen Albert Hammond Jr gör sin första solospelning i Sverige och positionerar sig inte alltför långtifrån moderbandet, men har närt melodierna med större omsorg. De mest hittiga västkustharmonierna går i pappa Albert Hammonds fotspår och bringar solsken över en grå himmel. Samtidigt tenderar låtarna att bli lite enahanda efter en stund - oavsett om Hammond Jr spelar original eller lever ut fäblessen för The Cars med en mullig cover på "Dont cha stop".

Primal Scream som inte gett ifrån sig något vitalt på skiva sedan millennieskiftet börjar tråkrockigt fast det dröjer inte länge innan Bobby Gillespie inleder en på samma gång spirituell och blasfemisk högmässa i rock'n'roll-kyrkan.

Att han klippt håret, skaffat kavaj och på senare år ägnat sig åt att värma välling i stället för heroin har inte satt märkbara spår. Hans lojt släpiga stämma bär upp alltifrån balladen "Damaged" till de hårt rejvrockiga "Xtrmntr"-nummer som skänker lyskraft även åt den mest inrökta gubbigheten från senaste boogierockutflykten "Riot city blues". Det är onekligen svårt att slita sig för att stega bort till Lady Sovereigns spelning.

Med sin popgrime landar "the biggest midget in the game" någonstans mittemellan Lily Allen och Dizzee Rascal, men även om Lady Sovereign låter mer kompromisslös på scen är det i längden svårt att komma ifrån känslan av att hon har ena foten kvar i flickrummet. "Blah blah" är visserligen fullständigt avväpnande men fulskrikiga Sex Pistols-covern "Pretty vacant" är en god ursäkt för att prioritera Primal Scream.

Och just när kvällen tycks ha nått sin absoluta kulmen tar Manu Chao över stafettpinnen. Att kommande skivan "La radiolina" är mer larmande än tidigare soloalbum sätter tydliga spår men innebär inte att den fransk-spanska världspopstjärnan gör avkall på all världens upptänkliga latinorytmer.

Några äldre hittar får stryka på foten till förmån för nya låtar. Det collageartade låtskrivandet kan ibland kännas väl formelartat men Manu Chaos punkhetsiga latinostänkare är svårslagna när det kommer till att piska upp feststämning, vare sig han rappar över scratch-gitarr, sjunger om en galen värld eller med tunn, nasal röst snuddar vid smörsång i en ballad.

Punkhybriden fortsätter när ett återförenat The Pogues rundar av kvällen med hitkvalkad. Bandet har en hygglig låtskatt från åttiotalet och frontmannen Shane MacGowan, som länge simmat djupt på flaskbottnen, är åtminstone fysiskt närvarande, men inte mycket mer. Han har svårt att hänga med och sluddrar i mellansnacket, fast lyckas i alla fall undgå att sabotera en pärla som "Rainy night in Soho". Annars är det egentligen bara när "Spider" Stacy tar över mikrofonen i bästsäljaren "Tuesday morning" som The Pogues verkligen går i hamn med sin legering av rock, punk och irländsk folkmusik.