Lars Winnerbäck har börjat konserten trevande med ”Järnvägsspår” som med sina nästan Kent-liknande kyliga gitarrfigurer känns som ett nytt stickspår för den annars så varmt rockande sångaren.
Sedan bygger han sig upp mot hitparaden i konsertens senare del. Ur arenarockperspektiv är ”Hugger i sten” närmast perfekt suggestiv.
Winnerbäck börjar ensam med bara en elgitarr och sen kommer musikerna i bandet in och fyller på en och en, samtidigt som publikbilder visas på skärmarna bakom honom.
Ett Roy Bittan-piano bygger snyggt grunden för allsången i ”Där elden falnar (men fortfarande glöder)”. Ska man försöka förstå hur han blivit så obegripligt stor ska analysen nog börja med konserterna – få artister använder sin musik lika mycket till att inkludera och bjuda in.
Premiären för höstturnén visar framför allt att Winnerbäck inte bara är en av landets allra största rockartister. Utan också att han som få andra faktiskt utnyttjar positionen till att söka annorlunda lösningar. På Hultsfred i somras spelade han fyra dagar i rad på fyra olika scener.
På den här turnén hade han lätt kunnat sälja ut större ställen än Lisebergshallen eller Annexet (där han spelar i Stockholm), men han väljer hellre flera kvällar i rad i mindre konserthallar.
För intimiteten och publikkontaktens skull är det givetvis genialiskt, men också för honom själv. Winnerbäck har inte urkraftsrösten som en del av hans förebilder och den mindre konsertlokalen underlättar också för honom att nå ut till alla hörn och skrymslen.
Han har varit så gott som tyst hela konserten, sagt något enstaka ”tack Göteborg” och några få meningar mellan låtar här och där.
Men en bit in i extranumren tar Winnerbäck bladet från munnen. Han har läst en tidningskrönika om tjuriga artister där han fått ett helt stycke. Winnerbäck ser inte sin ovilja att ställa upp på intervjuer eller medverka särskilt mycket i tv och radio som tjurighet.
I stället drar han paralleller till en julgransplundring när han var nio, hur han i sin Kiss-t-tröja inte hade lust att dansa runt granen och därmed blev utan den godispåse alla andra barn hade fått. Man skulle möjligtvis kunna argumentera för att det verkar lite, hm…tjurigt att över huvud taget ta upp den där krönikan från scenen.
Men samtidigt blir det allt lättare att respektera den där blandningen av integritet och obekvämhet som gör att Winnerbäck avstår från att spela det mediala spelet. För ”man måste faktiskt inte”, som en något mindre svensk artist, Nordpolen, uttryckte det i en nu närmast klassisk ”Nyhetsmorgon”-intervju.
Och jag börjar gilla dualiteten i Winnerbäcks framtoning både på och vid sidan av scenen. Å ena sidan framstår han som världens vanligaste svenska kille: kommer från en ganska stor stad, gillar hårdrock och Lundell, har hyfsat nära till känslorna.
Å den andra har han blivit, eller valt eller kanske tvingats att bli snarare, den bredbenta folkliga rockens Greta Garbo. Vad man ser och hör på skivor och konserter (mest hör, Winnerbäck är kanske inte den mest visuellt spektakulära av artister) är vad man får.