Scendekoren är sober och lågmäld. Bandet ramas in av lysande färgskärmar med runda hörn, de kunde vara hämtade ur en tv-show från 60-talet och byter färg genom hela konserten. Syntarna står på små podier som också strålar färg på samma sätt. Många fler detaljer finns inte. Som upplagt för stilren kitsch eller stram modernism.
Sådan är verkligen inte Yeasayers musik. Liksom för att motsäga inramningen presenterar de i stället sin bråkiga, bultande kalejdoskopmusik på ett ännu mer bråkigt och bultande sätt än på skiva. Öppnar med den obegripliga röstförvrängarlåten ”The children”, som saknar likhet med alla andra Yeasayer-låtar (men låter som en billig The Knife-kopia), och kastar sig sen ut i en musik som kränger i kurvorna och inte alltid landar på fötterna. Full av orenheter, fulljud och motrytmer, som ofta döljer refrängerna mer än att lyfta fram dem.
Med senaste ”Odd blood” tycker de sig ha gjort en ren popskiva, och talar sig varma för eurodisco, one hit wonders och topplistemusik. Och visst, ett litet steg åt ett sådant håll har de tagit. Men inte större än att Yeasayer i allt väsentligt fortfarande är ett typiskt, modernt New York-band av samma ultrahippa sort som Gang Gang Dance, Dirty Projectors och Animal Collective. Bohemiska kollektivband som tar avstamp i ett avancerat musiknörderi och fyller sin musik med fler influenser från fler skilda håll i världen än vad någon riktigt kan bena ut.
Som bäst blir det omtumlande, i synnerhet när körsång och trummor samverkar mot något rusigt transläge. Men lika ofta blir det bara musik som vill lite för mycket, och som fyller på med så många detaljer och extraidéer att det musikaliska blodomloppet sätts igen.