Zappatripp på Cirkus. Dweezil dirigerar precis som pappa Frank.
Dweezil Zappa är inte lika karismatisk som sin far Frank, han är inte heller en lika profilerad gitarrist, men han är en baddare på att plocka fram det bästa ur sin döde fars enorma låtskatt.
Jag erkänner min skepsis mot projektet, att à la ett coverband spela Zappalåtar, men redan under andra låten, ”Montana”, en favorit från 1973, bröts mitt motstånd ner. När ”Montana” sedan direkt övergick i ”Zombie woof” var det bara att sätta sig till rätta och åka med på Zappatrippen.
Dweezil Zappa, i röd skjorta, jeans och gympaskor, såg mer ut som en glad slacker på beachen i Malibu än som en seriös förvaltare av sin fars arv. Han föddes 1969, samma år som ”Hot rats” kom. Skivan som blev starten för den unika musikstil Frank Zappa utvecklade under sin storhetstid på 70-talet.
24 år senare gick Frank Zappa bort i cancer. Det var absolut inte givet att Dweezil skulle ta på sig rollen som missionär för faderns musik. Men sedan några år tillbaka är det hans huvuduppgift och när han i publiken upptäckte en sjuåring och en tioåring blev han själv glad som ett barn.
– Jag vill att den här klubben ska växa!
På det fullsatta Cirkus var han bara omgiven av ”klubbmedlemmar”. Redan före första låten bad en man i publiken att få höra ”Fuck the swedes!”, en improvisation som Frank gjorde i Sverige på 80-talet. Dweezil avböjde men hävdade att ”Fuck the swedes!” var en kärleksförklaring till svenskarna ...
Att spela Zappas musik – som ofta rör sig mellan olika genrer, byter tempo och rytm, har märkliga harmonier som ändå känns logiska – ställer höga krav. Det är ett virtuost, men också lekfullt och lössläppt band Dweezil omger sig med även om Dweezil då och då viftar och dirigerar sina musiker, fast nog mest som en blinkning åt pappa domptören.
När sista extranumret, en grym ”Willie the Pimp”, var över efter drygt två timmar av Zappahypnos, skrek några på ”Bobby Brown”, den ganska otypiska Zappalåten som oväntat blev populär i Sverige .
– Okej, men då får ni sjunga själva. Vi spelar bara. Och med gapande mun fick Dweezil höra Cirkus publik sjunga pappas enda Sverigehit. Vartenda ord, varenda frasering satt perfekt. ”Fuck the swedes!” skulle man kunna säga.