Det låter som musik från en annan planet. Inför sin entré spelar ZZ Top några minuter hård techno i högtalarna och först förstår man knappt vad man hör, så mycket sticker det av från allt annat dessa festivaldagar. Man får tolka det som att Billy Gibbons berömda förtjusning i elektronisk musik håller i sig.
I bandets egen musik hörs den dock lika lite som vanligt. Faktum är att man hör rätt lite av allt de har gjort de senaste tjugofem åren. "Eliminator" från 1983 var bandets stora genombrott, det var där ZZ Top återföddes som ett band för MTV-eran. Det var också där de gick i närkamp med syntar och trummaskiner, men när de nu rullar ut hitlåtar som "Gimme all your loving" och "Sharp dressed man" känns de i princip lika uråldriga och väderbitna som de något äldre stapelvarorna, bara lite mer strömlinjeformade.
Annars handlar det mesta fortfarande om en bluesrock nedskalad till sina minsta beståndsdelar. Ofta bara ett pyttelitet riff som nöts om och om igen. Och så Billy Gibbons och Dusty Hills grusröster ovanpå det. Framför allt Billy Gibbons - och aldrig har han väl låtit lika rosslande trasig som denna kväll.
Fast inte när han pratar, i den märkligaste scenpresentation vi lär få se under denna festival. Några låtar in i showen kommer en ung svensk flicka in, presenteras av Billy Gibbons, sen börjar hon intervjua honom. På svenska. Och han svarar kort, men korrekt: "Bra." "Ja." "Texas."
Det är lika enkelt som effektivt, precis som gruppens andra små lustigheter. Som de pälsklädda gitarrerna i "Legs" eller det lika oföränderliga som ikoniserade utseendet med tomteskägg och solglasögon. Men musiken hålls så gammal och minimalistisk att två covers på Muddy Waters och Jimi Hendrix får sorteras in under rubriken nyheter.
Kvällens andra huvudattraktion tog avstamp i en ett år yngre skiva. Twisted Sister är ute för att fira tjugofemårsjubileet av sitt genombrottsalbum "Stay hungry" och det går inte att missa. Dee Snider förkunnar gång på gång att nu ska här spelas hela albumet, från början till slut, att här finns chansen att höra låtar de annars aldrig spelar och han lockar publiken att själva ropa namnet på nästa låt.
Han är en anslående showman, så mycket stor klart. Om än lite pladdrig. Men uppenbarelsen är självlysande, en hårdsminkad glamfigur av obestämt kön, med jättehår och grotesk mimik. Tydligen ska denna turné också vara sista gången Twisted Sister går loss med hela sin image på detta vis, hädanefter tänker de köra vidare som ett "vanligt rockband".
Vilket verkar vara en vansklig idé. För bakom ytan och några hitrefränger som "We're not gonna take it" och "I wanna rock" står ett rätt oansenligt band, och Dee Sniders röst är knappast mer karismatisk än den Klaus Meine i Scorpions han faktiskt ofta påminner om.
I övrigt kan man konstatera att Hammerfall låter mer och mer som schlagermetal för varje gång man hör dem. Och att det klär dem. Till Sweden Rock kom de med ny scen och tillämplig pyroteknik, ändå kändes det hela lite futtigt när Joacim Cans stod och beklagade hur Larz-Kristerz tidigare i år hindrade senaste albumet från att toppa försäljningslistan - och förklarade det med att dansbandspubliken helt enkelt är sämre på att ladda ner musik.
Man kan också konstatera att Candlemass håller på att bli riktigt samtrimmade med sångaren Robert Lowe. Och att Dan Baird (en gång i Georgia Satellites) kändes mindre malplacerad än väntat på största scenen mitt på eftermiddagen, med en ogenerat traditionell boogierock utan minsta beröringspunkt med hårdrock.
Nå, det finns faktiskt annat på festivalen också. Som Outlaws, ett sydstatsrockband som är festivaltypiskt både i det att de hade sin storhetstid på 70-talet och att flera originalmedlemmar är döda, inklusive frontmannen Hughie Thomasson. Men den sextett som nu begick bandets senkomna Sverigedebut både såg ut och lät som om de hade spelat ihop i evigheter, mitt i skärningspunkten mellan Pocos lätta countryrock-med-stämsång och Lynyrd Skynyrds gitarrtryck.
Allra mest festivaltypiskt var nog ändå Over the Rainbow, bandet där en samling medlemmar ur Ritchie Blackmores olika uppsättningar av Rainbow har gått samman med centralfigurens son, Jürgen Blackmore. Som ser ut som en lite bredare version av fadern och spelar dugligt, utan att blixtra. Vilket också kan sägas om hela bandet, liksom om vilka förhoppningar man över huvud taget kan ha på ett sådant.