I en monter på Angelika Knäpper Gallery står Martin Wickströms pappas gamla Kodakkamera. Innanför baksidan hittade sonen 36 regler för hur kameran kunde ställas in. Nu har han målat av dem i jätteformat.
Vid en resa i Japan skulle Martin Wickström titta på det berömda höga berget Fuji, som också finns avbildad i 36 berömda vyer gjorda i början av 1800-talet av den japanske konstnären Katsushika Hokusai.
– När jag var i Japan förra året täcktes bergens berg av moln. Nästa dag sken solen, men vi måste dra vidare. Ur tågfönstret fotograferade jag som besatt hundratals bilder av Fuji.
Ur dessa bilder sorterade han ut 36 som han sedan målade av. Ljusa vänliga tavlor.
– Utställningen ”36” heter så eftersom jag fascineras av slumpvisa sammanträffanden. Man ska bejaka händelser som kommer i ens väg.
Berg har alltid haft en dragningskraft på Martin Wickström, men är också förknippade med sorg. Hans vän bergsbestigaren Daniel Bidner dog på K 2 i Himalaya när han skulle placera ut en blinkande stol av Martin Wickström på dess topp.
– Ingen vet om han ställde stolen där, en likadan stol stod hemma och blinkade i tio år i Stockholm.
Händelsen finns med i en ny omfattande konstbok om Martin Wickström, där texter är skrivna av kompisarna Dan Wolgers, Marie-Louise Ekman, Daniel Birnbaum och en lång inledningsdikt av Bruno K Öijer. Boken ger han ut själv med ekonomisk hjälp av några gallerister. Han är mycket stolt över porträttbilderna från sin ateljé i Atlasområdet i Stockholm av fotografen Lars Tunbjörk.
Vid sidan om det egna konstnärskapet har Martin Wickström ett eget företag, Kiwi, där han med Ulf Kihlander ger råd till företag och institutioner som ska skaffa konst.
– I sex år var jag projektledare åt Statens konstråd och ville fortsätta att arbeta med konst i offentlig miljö.
Vad skulle du kunna säga till Dramatenchefen, om hon ska köpa konst?
– Med Marie-Louise Ekman hittar jag på tokiga grejer. Ett konkret exempel är att man i pausen av en pjäs tar en liten tråkig rackare till bakelse kallad dammsugare. Kan man inte göra en Dramatenbakelse? Det är också ett konstverk, om än försvinnande. Jag har tagit kontakt med Operakällarens kökschef Stefano Cattenacci i saken.
Martin Wickström får en kick när han möter andra konstnärers temperament.
– Det betyder dock inte att jag snor något. Jag har fullt sjå med att sortera mina egna idéer i ett ständigt nästan maniskt flöde. Som en terapi plöjer jag då ner känslorna i olika utställningsprojekt.
Varför blev du konstnär?
– Jag var händig. Jag fick till det. Alla stod runt mig på gymnasiet av beundran när jag gjorde mina första alster. När jag förstod att jag som konstnär kan göra vad man vill, leka med teknik och själv få definiera vad som är konst, ville jag pröva.