Konst & Form

Ai Weiwei: Att skildra flyktingkrisen har blivit mitt jobb nu

Först klädde han in Berlins konserthus i använda flytvästar. Nu ordnar han pianokonsert på en grekisk leråker. ”Att skildra flyktingkrisen är mitt jobb nu”, säger den kinesiske konstnären Ai Weiwei till DN.

Plötsligt ser vi ett bekant ansikte mellan tälten i Idomeni, där 14.000 flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan trängs i regnet.

Ja, visst är det Ai Weiwei, den världsberömde konstnären och aktivisten. Han är klädd i gröna stövlar och en enkel blå rock, på besök för att ”se och lära”.

– Jag har varit här i tre dagar, pratat med många människor och sett en misär bortom alla ord, säger han till DN.

Idomeni ligger vid Greklands gräns mot Makedonien, och utgör startpunkten för det som har kommit att kallas ”Balkanrutten”, den väg hundratusentals flyktingar har tagit mot sina slutmål i norra och västra Europa det senaste året.

Sedan en vecka är gränsen helt stängd. Bakom de rakbladsförsedda stängslen skymtar makedonsk militär, och samtliga länder mellan denna punkt och Tyskland har stärkt sitt gränsskydd för att stoppa flyktingvågen.

Över fälten hänger en kväljande lukt av sopor och bränd plast. Inifrån tälten hörs ständiga hostningar. Regnet faller igen efter ett par dagars uppehåll.

– Att gränsen stängs är ett enormt brott mot mänskliga rättigheter. Det finns ju inget hopp kvar för alla dessa människor, säger Ai Weiwei.

För bara några veckor sedan väckte han uppmärksamhet med en installation i Berlin, där han nattetid lät klä in konserthuset i 14.000 använda flytvästar från Lesbos, en av de grekiska öar dit flyktingar dagligen anländer i gummibåtar från Turkiet. Och tidigare i vintras återskapade han fotografiet av den döde treåringen Alan Kurdi med sig själv liggande framstupa på en grekisk strand.

Besöket i Idomeni är nästa etapp i Ai Weiweis projekt om migranter.

– Jag vill se om vår kunskap, vår rationalitet och vårt språk kan handskas med situationer som den här, säger han och förklarar att flyktingkrisen har blivit hans jobb nu.

I praktiken handlar det om en film som Ai Weiwei och hans medarbetare har förberett en längre tid. Ett team på fyra fem personer har arbetat i Idomeni de senaste veckorna och förberett marken för konstnären.

Nästa dag får vi ett smakprov på filmens innehåll. Det handlar om en ung, syrisk konsertpianist som ska öva på ett vitt elpiano, till formen en miniflygel, som teamet har låtit transportera hit och ställt upp mitt i leran.

Övningarna ska filmas av Ai Weiwei och hans medarbetare och bli en del i filmen.

Inspelningen i sin tur bevakas av ett stort medieuppbåd, med ett tiotal tv-bolag och säkert lika många stillbildsfotografer.

Noor Alkhzam heter den unga pianisten, berättar en kollega. Det låter bekant. Jag drar mig till minnes något jag såg på twitter när jag förberedde resan hit.

”Här är Noor. Hon är 24 år och kommer från Syrien. Hemma var hon konsertpianist”, står det i tweeten från Läkare utan gränser intill bilden på en ung kvinna med en elegant sjal över håret.

Och visst är det just denna unga kvinna som tar plats vid tangenterna. Ai Weiwei själv och flera medarbetare håller upp ett genomskinligt plastskynke som skyddar både Noor och pianot från spöregnet.

Så börjar hon spela.

Det är mycket plågsamt att lyssna på. Några skalor, sedan en enkel slinga som upprepas under cirka tjugo minuter, allt med en hand. Inte ens skalorna lyckas hon få rätt, utan slinter på tangenterna.

I ett tält alldeles intill bor Gotkar Firosa, en kurd från Syrien, med sin fru och två små döttrar. Vi har pratat med honom dagen före och han känner igen mig.

– Very bad music, säger han och knackar pekfingret mot huvudet som för att säga ”de är för tokiga”.

I den övriga publiken, som till nittio procent består av medier, sprider sig tvivlet. Spelar hon fel med flit, och vad ligger i så fall för budskap i det?

Eller handlar det om ett missförstånd – en kvinna har sagt att hon spelar lite piano och sedan någon bättrat på det hela till att hon är ”konsertpianist”.

Kanske driver Ai Weiwei med oss. Kanske är vi själva del av en installation. Hur det är med den saken är svårt att veta, åtminstone innan vi har fått se hans film.

När örontortyren är över träder han i alla fall fram med ett kort uttalande framför det vita pianot.

– Det här är ingen performance, det är ingen konsert. Det är livet självt, säger Ai Weiwei och förklarar att Noor Alkhzam inte har kunnat spela piano på tre år på grund av kriget, att hon nu vill återförenas med sin man i Tyskland.

– Det är mycket rörande det hon gör, och det visar att konsten kan övervinna kriget.

Kontroversiell regimkritiker.

Den 58-årige Ai Weiwei är en kinesisk konstnär och människorättsaktivist. Han är samtidigt en av de internationellt mest namnkunniga kinesiska dissidenterna.

I hemlandet har han misshandlats av polis och satt en gång fängslad i tre månader i vad han själv betraktar som en varning till andra oliktänkande.

Ai Weiwei har arbetat i en rad olika tekniker: skulptur, arkitektur, performance, film och video. I höstas gästade han Stockholms filmfestival som jurymedlem och var med och utsåg festivalens bästa filmiska motståndshandling.

Han var konstnärlig konsult och en av upphovsmännen bakom Nationalstadion i Peking som byggdes inför OS 2008, kallad ”Fågelboet”, men tog senare avstånd från OS.

Rättelse 2016-03-14 07:57
Texten har rättats.