Sommarkväll i centrala Aten. I backen nedanför Akropolis står flera busslaster av unga poliser utrustade med plexiglassköldar och automatvapen. Stämningen är aningen spänd: sedan kravallerna i december, då myndigheterna under några dagar helt tycktes ha tappat kontrollen, är det politiska klimatet uppskruvat. Och för en vecka sedan blev en polisman mördad i tjänsten av en grupp som kallar sig för Revolutionära sekten.
Men den här gången gäller uppståndelsen något så fredligt som invigningen av ett museum. Tvärs över gatan från den antika Dionysosteatern står Atens nya stolthet, Akropolismuseet, där man på tjugofemtusen kvadratmeter och tre våningar äntligen har plats för att visa upp fynden efter flera århundradens utgrävningar av själva Akropolisklippan.
Under invigningsdagarna går limousinerna i skytteltrafik. Första helgen är museet bara öppet för vip:ar, EU-toppar och ”speciellt utvalda representanter för pressen” – man blir påmind om att kultur kan vara en mycket hierarkisk företeelse. Men när allmänheten väl släpps in ringlar köerna långa utanför portarna och biljettpriset har inledningsvis satts till rätt blygsamma 1 euro.
Museet har ritats av den rätt kontroversielle, schweiziske arkitekten Bernard Tschumi och har kritiserats för att vara alltför nybrutalt. Det ligger bokstavligen insprängt på klassisk mark och avviker starkt från den omgivande artonhundratalsbebyggelsen. Elaka kritiker har liknat det vid två parkeringshus ovanpå varandra. Men jag undrar om någon som faktiskt varit inne i huset längre kan hålla med om kritiken. Allt är genomtänkt, luftigt och inbjudande. Tschumi är känd som en intellektuell och teoretisk arkitekt, och hela byggnaden blir också till en lyckad formgivning av en idé om historien, eller rättare sagt om hur olika skikt av historien spelar med varandra.
Innanför biljettspärrarna möts man först av en bred ramp upp mot första våningsplanet, en slänt i betong där man presenterar fynden från Akropolisklippans fot: ”bröllopsoffer” i form av små krus som avbildar vardagligt liv i Aten på fyrahundratalet före vår tideräkning.
Den stora utställningshallen en trappa upp rymmer material från såväl tidig klassisk period, från 700-talet fram till 400-talet f v t, som från romersk period, sex hundra år senare. Den stora salen är fylld av marmorkroppar på piedestaler som höjer sig över de levande människor som rör sig mellan dem. Det är effektfullt: eftersom merparten av utställningsföremålen är av sten kan de utan större risk ställas ut mitt i rummet. Man rör sig som besökare fritt mellan statyer, kroppar, av djur och människor, ansikten ur en annan tid. Det blir ett möte av ett helt annat slag än jag är van vid från museisammanhang.
Tschumi har också arbetat med glasgolv mellan våningarna och med ett stort panoramafönster ut mot Akropolisklippan och Parthenontemplet på dess krön. Och redan genom entréns glasgolv ser man ned över en frilagd utgrävning av det hus som låg på samma plats under antik tid. Och inne i själva byggnaden kan man genom glasgolven från översta våningen se ned till planet under, där de levande och de döda blandas. Tanken är uppenbar, och rätt slående: historiens olika skikt är både närvarande och åtkomliga. Vi är själva delar av den.
Det är alltså svårt att inte uppskatta museet som sådant. Men det finns ändå konfliktpunkter och problem.
Den hetaste debatten rör det faktum att stora delar av den fris som ursprungligen smyckade Parthenontemplet, då det stod färdigt på 430-talet f v t, i dag befinner sig på British Museum i London. Där hamnade de då Thomas Bruce, lord Elgin, ambassadör till dåtidens osmanska Grekland i artonhundratalets början lyckades utverka ett tillstånd från sultanen att helt sonika plocka ned den. Sedan sålde han den till British Museum för en symbolisk summa. Han menade sig rädda frisen och andra antika konstverk från det pågående förfallet, och British Museum har under många år hävdat sin äganderätt inte främst på bräcklig juridisk grund utan mer på en moralisk: att man förvaltat dem bäst, att Aten inte haft möjlighet och plats att ställa ut dem på ett korrekt sätt. Det är ett argument som nu helt fallit bort: hela den översta våningen på det nya museet är vikt för Parthenonfrisen. Men större delen av det man visar upp är i dag gipsavgjutningar.
I det intressanta bildspelet om Parthenons historia – det har under seklernas gång varit både tempel, kyrka och moské – utpekas Elgin också som den störste vandalen av alla, och man menar, aningen propagandistiskt, att han gjorde större skada än den eldsvåda på 200-talet som fick taket att rasa in. Själv ser jag inget större skäl till att frisen inte skulle visas upp på den plats där den kommit ifrån. Ett större EU-kulturkrig är dock utan tvekan under uppsegling.
Men det datoranimerade bildspelet ställer också, kanske oavsiktligt, en helt annan och mer kritisk fråga till den bild av antikens värld som museet i övrigt visar upp. På de datoranimerade bilderna är templet bemålat, färgglatt, prunkande: precis som många av antikens av tiden renslipade marmorstatyer var det en gång närmast pråligt. Idén om den vita, upphöjda och renskalade antika konsten är i mångt och mycket en sentida föreställning: den som roat sig med att se HBO-serien ”Rome” (en fiktion det med) har mötts av en helt annan vision av antiken, kanske sjaskigare men i alla händelser mer färgstark.
Så varför, kan man då fråga sig, är den bild av den klassiska atenska epoken man möter i det nya museet just den vita och avskalade? Är det en fråga om estetik – för museet gör ett mycket starkt och kvardröjande estetiskt intryck? Eller handlar det om den bild av antiken som stämmer bäst med den grekiska självbilden? På ett plan är museet naturligtvis ett nationellt projekt av samma slag som olympiaden för några år sedan (det var också tänkt att stå färdigt redan till sommarolympiaden 2004).
Den grekiske författaren Nikos Dimou satte fingret på en viktig sida av saken när han intervjuades av NY Times om konflikten kring Parthenonfrisen. ”Allt är tyskarnas fel”, sade han och syftade på konsthistorikern Winckelmann och dennes idé om det antika Grekland som ett land ”befolkat av vackra, långa, blonda, kloka människor, som fick symbolisera perfektion … Winckelmann, Goethe, Hugo, Delacroix sade åt oss att vi var ättlingar till Platon och Sokrates, vilket är en tung börda för ett litet fattigt land att bära och något vi nog aldrig kommer att hämta oss från” (NYT 23/6).
Museet är en stor satsning som man nu rott i land. Aten som stad är med rätta stolt över det. Men det är också svårt att befria sig från tanken att den bild av antiken man möter har något att säga om nuet, av hur man vill presentera sig utåt.
I ett hörn av andra våningen hittar jag en ansiktsskärva från romersk tid. På pupillernas plats har det en gång suttit metallskivor. Men under århundradenas lopp har de rostat bort och runnit och skapat ett för alltid tårdränkt ansikte. Och jag tänker att den sortens avsiktlig eller oavsiktlig missfärgning kan kännas som en mer trovärdig återgivning av historien än den alltför rena bild av det ”antika idealet” som jag ser omkring mig.