Alla tiders jazzfluga

Musiken ligger som en stompig ljudmatta över ”Le siècle du jazz”, 2 000 kvadratmeter i bottenplanet på Quai Branly. Besökarna har svårt att hålla benen stilla och jazzar glatt genom tio tematiska rum med titlar som ”Jazzåldern i Amerika”, ”Swing­eran” och ”Bebop”. Här finns montrar med notblad, affischer, skivor, tidskrifter, böcker, foton och fullt med bildkonst, ac­kompanjerat av fyrtiotalet ljudupptagningar och åtskilliga filmklipp.

– Jazzen är ett häpnadsväckande fenomen som höll i sig hela 1900-talet, en av seklets viktigaste konstnärliga landvinningar som mer eller mindre influerat alla konstarter, säger utställningskommissarien Daniel Soutif, fransk museiman, konstkritiker, filosofiprofessor och mångårig jazzskribent.

– Det är också mitt livs musik, tillägger han.

Daniel Soutif gör genast klart att detta inte är en musikhistorisk utställning. I stället ligger fokus på hur jazzflugan påverkade särskilt de visuella konsterna: måleriet, foto­grafin, den grafiska designen, serieteckningen och filmen.

Här ges närmare tusen exempel på detta, med åtskilliga samlarobjekt och bidrag av stora konstnärer som Pablo Picasso, Henri Matisse, Piet Mondrian, Man Ray, Jackson Pollock och Andy Warhol.

– Relationen mellan jazz och and­ra konstarter var mycket rikare än jag trodde, säger Daniel Soutif.

På frågan varför just jazzen haft ett sådant inflytande, svarar han:

– Jazz är inte bara musik, det är en attityd till livet, ett sinnestillstånd. Jazzen präglas av improvisation, både enskild och kollektiv, en fri modell och katalysator för många konstnärer.

Daniel Soutif har länge burit på denna utställningsidé men först då han lämnade Frankrike för ett museijobb i Italien tog projektet fart. Det invigdes i höstas på Mart, moderna museet i Trento, en liten stad i italienska Sydtyrolen. Fler än 120 000 besökare kom.

– Chansen är stor att det blir ännu fler här, säger Daniel Soutif, väl medveten om att Paris länge varit Europas jazzhuvudstad.

Jazz sägs vara den första konstform som uppstått och utvecklats i USA. Utställningen spårar jazzens rötter till sydstaterna och en syntes av afrikanska och europeiska influenser: däribland minstrel, cakewalk och ragtime, med Scott Joplins ”Maple leaf rag” från 1898 som första ljudillustration.

Den 50 meter långa tidslinjen startar 1917. Då gjordes den första inspelningen med ordet ”jass” på omslaget, samma år som stängningen av Storyville, ett nöjes­distrikt i New Orleans som sysselsatte många musiker. De emigrerade då till Chicago och New York.

– Ett år senare fanns jazzen överallt och gav för första gången afro-amerikanerna ett kulturella erkännande, berättar Daniel Soutif.

Benämningen ”jazzåldern” myntades av Scott Fitzgerald 1922, men utställningen lyfter särskilt fram det som kom att kallas ”Harlem­renässansen”, en urban rörelse genomsyrad av både musik, litteratur och konst. Här utmärker sig färgade konstnärer som Archibald Motley och Aaron Douglas, som elegant fångade den elektriska stämningen på jazzklubbar och i stadsmiljön. Här finns också författaren/fotografen Carl Van Vechtens porträtt av jazzstjärnor som Billie Holiday och tysken Winold Reiss postkubistiska tuschmålningar från Harlems heta jazzmiljö.

Men rasismen var svår i USA, vilket inte minst en censurerad film från 1937 visar: svarta framställs fördomsfullt som dumma och lata, de påstås hellre hänga på jazzklubbar än gå i kyrkan eller jobba.

Jazzen spreds till Europa under första världskriget med amerikans­ka militärorkestrar. Joséphine ­Baker och hennes ”La revue nègre” gjorde succé under det glada 20-talet och porträtterades av en rad konstnärer i Paris.

”Swingepoken” 1930–39 var de stora orkestrarnas tid med bland andra Count Basie och Duke Ellington, som fick massorna att dansa. Skivutgivningen tog fart och skivkonvolutens form utvecklades av mästare som Alex Steinweiss, för skivbolaget Columbia. Denna era sammanföll med ljudfilmens genombrott och här har jazzfilmerna ett eget rum med allt från en helt abstrakt film av Norman Mac Laren, till bidrag av Louis Malle, John Cassavetes och Clint Eastwood.

Vilken jazzbild är då bäst?

– Matisses jazzeri, svarar Daniel Soutif tveklöst och framhåller collaget från 1943 där en svart man med rött hjärta svävar i det blå.

Alla tiders jazzfluga. Det svänger på Musée du Quai Branly. ­Paris omtalade etnografiska museum har precis öppnat utställningen ”Jazzseklet”, om hur jazzen under 1900-talet både revolutionerade musiken och influerade konsten.

Matisse fångar frihetskänslan i jazzen, medan en konstnär som Mondrian var mer upptagen av den dynamiska rytmen. Han såg musiken som besläktad med sitt plangeometriska måleri och var övertygad om att jazzen skulle revolutionera världen.

”Le siècle du jazz” avrundas en bit in på 2000-talet, med verk av konstnärer som Lorna Simpson, Jeff Wall och David Hammons. Afroamerikanen Hammons är representerad med tågbaneinstallationen ­”Chasin’ the blue train”, både en hyllning till jazzlegenden John Coltrane och symbol för ett tåg som fortfarande är i rullning.

– Jag trodde först att jazzviruset inte var så aktivt i dag. Men jazzkulturen är i högsta grad levande och universell.
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut