Antalet dagar i Stockholm i samband med vernissaget är rekordmånga: fyra stycken. Annars brukar Nathalie Djurberg sällan stanna längre än absolut nödvändigt utan åker hem till Berlin så fort hon kan. Hon trivs med att vara anonym och med att inte tala flytande tyska. Det är lättare att ställa sig vid sidan av då.
I Stockholm känner hon sig fånig för att hon inte hittar, men hon rör sig hemtamt i Färgfabrikens lokaler, där en frukost på hembakt saffranskaka just har avslutats. I den enorma utställningshallen dånar Hans Bergs musik och det råder delade meningar om hur hög volymen egentligen ska vara. Hans Berg har gjort musiken till alla Nathalie Djurbergs filmer och de samarbetar nära och har sina lokaler intill varandra.
Splitter nya filmer har valts ut för visning på stora dukar: "People tend to laugh when you fall on your butt", "Natural selection" och "New movements in fashion". Som vanligt är de animerade filmerna våldsamma, och med en underliggande svart humor.
- Det är de tre senaste filmerna och de fungerar väldigt bra tillsammans. När jag gör en film leder den ofta vidare till nästa, och därför funkar det ofta att visa filmer som har gjorts efter varandra, säger Nathalie Djurberg. Jag har tänkt på ett annat sätt när jag har gjort dem, och de är mer politiska än tidigare.
Fast hon är lite skraj för att visa dem, men tycker att det på ett sätt är bra: vore hon inte rädd kunde hon lika gärna strunta i alltihop. Framför allt gäller det "Natural selection", där figurer med afrikanskt utseende defilerar förbi och orden "approved" eller "denied" visas ovanför deras huvuden. Vilka kriterier som gäller för att bli godkänd är godtyckligt.
- Den filmen har funnits länge inuti mig, men det tog tid innan jag vågade göra den. Jag är rädd att den ska missuppfattas som rasistisk. Det är svårare att visa filmer med ett rasistiskt tema som blond svensk, precis som mina starkt sexuella filmer hade varit svårare att göra och visa om jag hade varit man. Jag kände starkt att det fanns ett tabu där.
Visserligen kunde hon ha låtit bli att visa filmen, men det var viktigt att våga stå för vad hon gjort.
- Det finns mycket skuld i det här, och jag är intresserad av det. Jag bor i Berlin som är en stad som är så präglad av skuld. Jag är dessutom väldigt skuldbelagd själv.
Dockorna i filmerna är i verkligheten runt en halvmeter höga, och förstörs eller återanvänds när en film är klar. Ändå är Nathalie Djurberg på god väg att växa ur sin ateljé. Nästa film har hon redan börjat med, den blir betydligt mer privat än dem hon visar nu, mer vill hon inte säga av rädsla för att förstöra den (det har hänt förr).
Hans Berg följer hennes arbete nära och avbryter henne när arbetsnarkomanin blir för dominerande. Men det har blivit bättre. Jag träffade Nathalie Djurberg för två år sedan och frågar vilka skillnader hon själv ser.
- Jag är inte lika blåögd och inte lika extremt hetsig. Då ville jag göra så mycket och hann inte ens lägga in en film i datorn för att jag måste börja med nästa. Jag har lugnat ned mig lite och det är bra, säger hon och skrattar åt Hans Bergs något menande blick.
- Jag har fortfarande svårt att hantera att inte jobba, men det går bättre. Då var det som om jag måste göra detta nu, omedelbart, för jag kan vara död i morgon. Nu är det mer om en vecka.
Men gränser är svåra att hålla när man inte har någon som säger åt en.
- Min mamma brukar säga att man inte ska ta livet av sig innan man fyller 25, för allt blir mycket lättare då. Det stämmer. Och det blir ännu lättare när man fyller 27! Jag försöker uppmuntra detta hos mig, att ta det lite lugnare.
Utställningen på Färgfabriken pågår till och med den 21 januari. Parallellt visas också verk av samtliga tidigare Beckersstipendiater.