Anna Odell är uppmärksamheten till trots förvånande lugn.
– Åtminstone på ytan, säger hon.
– Men jag är egentligen ganska stressad, jag har otroligt mycket jobb kvar på mitt projekt.
Hon vill fortfarande inte berätta om sitt verk och varför hon iscensatte en psykos på Liljeholmsbron.
– Som konstnär är min styrka inte att tala, utan jag tror att mitt verk kommer att uttrycka starkt nog vad det är jag har att berätta. Mitt verk behandlar också väldigt känsliga frågor, och jag har kommit fram till att det är mer ansvarsfullt mot dem som någon gång lidit av psykisk sjukdom att avvakta med att försöka förklara vad det är jag gjort tills det finns att se för alla.
Du gjorde mycket research innan du genomförde aktionen. Tillsammans med dina handledare diskuterades projektets etiska och juridiska aspekter som inte är helt oproblematiska. Varför valde du ändå att göra som du gjorde?
– Jag trodde då, och tror fortfarande, att den moraliska problematiken jag stod inför kan rättfärdigas med mitt syfte, min kunskap om det jag gör och mina erfarenheter av psykisk sjukdom. Jag tror att mitt verk kommer att kunna ge någonting tillbaka till de som känner sig utnyttjade. Jag har också haft kontakt med några av de personer som stannade hos mig på Liljeholmsbron, och de har försäkrat mig om att jag inte på något sätt har har kränkt dem.
I utredningsrapporten står det att du har utnyttjat samhällets resurser och empati på bekostnad av akuta och verkliga behov. Håller du med om det?
– Överläkaren på S:t Görans psykakutmottagning har påstått att det jag gjorde skulle ha kunnat leda till att någon annan tilläts ta livet av sig. Det tyder ju på en resursbrist i vården som är långt mer alarmerande än att jag inte var sjuk på riktigt. Om en enda patient mer eller mindre kan ha sådana konsekvenser tycker jag att det är det som borde debatteras.
– Jag anklagas också för att ha vållat vårdpersonalen svårt lidande när mitt beteende tvingade dem att lägga mig i bälte. Det känns ganska märkligt då jag förstått hur frikostiga de vanligtvis är med den metoden i sin behandling.
Hade du på något sätt räknat med den här uppståndelsen?
– Nej, inte i min vildaste fantasi. Ingen seriös konstnär gör någonting enbart för att provocera eller för att bli känd. Jag ville inte att det här skulle komma ut innan verket var klart. Jag hade hoppats att verket skulle uppmärksammas i maj, genom den seriösa och viktiga debatt som jag vill väcka till liv genom det.
Ditt verk har lett till att Konstfack ska etablera ett etiskt råd och införa striktare etiska regler. Tycker du att det behövs?
– Den etiska diskussionen måste absolut vara en del av den konstnärliga processen. Men konst har alltid varit gränsöverskridande. Konstnärer, precis som journalister har en uppgift i samhället som gör att vi måste få röra oss lite i utkanten av det tillåtna om det finns viktiga motiv. Det kommer att bli svårt nu i början när man ska försöka tolka de nya striktare riktlinjerna. Det är många studenter och lärare som är rädda för att Konstfack ska bli en försiktig och feg skola, säger Anna Odell.