Anna Odell spelade sig själv

Bilden är mörk, kropparna blir till suddiga siluetter och rösterna försvinner bakom mattan av trafikbrus. Men det är inte svårt att förstå vad som händer på skärmen. En kvinna irrar runt på bron, barfota och i tunna kläder. Människor passerar henne i tjocka vinterjackor, mössor, vantar, sneglar möjligtvis, men verkar ha bråttom någonstans och skyndar vidare. Äntligen stannar några personer. De försöker lugna, vill lägga en jacka om hennes axlar. 

Vad som hände sedan är känt för de flesta. Kvinnan fördes av polis till S:t Görans psykmottagning och blev kvar över natten. Ett par dagar senare stod det i varenda tidning om Konstfacksstudenten som spelat psyksjuk som en del i sitt examensprojekt. 

– I min journal från den kvällen, den 21 januari, står att ”när polis försöker föra pat. från räcket blir pat. rabiat och börjar slåss”, säger Anna Odell när hon stänger av filmen i det lilla redigeringsrummet på Konstfack.

Hon har jobbat intensivt de senaste månaderna. Verket är omfattande och består av flera filmer, textmaterial och ljudupptagningar, bland annat intervjuer med läkare som tidigare behandlat henne. Förhoppningen är betraktaren ska få en bild av hur det kan se ut inom psykvården. 

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år. 

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari. 

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam? 

Den spelade psykosen på Liljeholmsbron, förmodligen det mest omtalade konstprojektet på många år, var en noggrant planerad iscensättning av det som hände i oktober 1995. En upprepning i mildare form visserligen, den här gången höll hon sig ifrån broräcket. Syftet var att undersöka vems berättelse som har giltighet. Att visa att vården inte står för en absolut sanning. 

– När man är eller har varit sjuk och beskriver vad man varit med om blir man sällan trodd. Jag har berättat för så många om behandlingen jag fick den natten 1995 – att jag blev lagd i bälte trots att jag inte varit våldsam, att det står i min journal att ”pat. slagits” för att jag inte följt med frivilligt. Reaktionen är nästan alltid ”men riktigt så var det nog inte. Du hamnar inte i bälte om du inte varit farlig”. 

Hon har varit frisk i många år nu och hon känner sig stark. Det var en förutsättning för att hon skulle våga genomföra projektet. 

– Min mamma var orolig att jag skulle fara illa. Men det var ju vård jag skulle utsätta mig för! Att vården skapar rädsla triggade mig ännu mer. Om jag, som är frisk, riskerar att fara illa, tänk hur det är för dem som är sjuka på riktigt. 

Händelsen på Liljeholmsbron satte i gång en debatt om vad som är tillåtet att göra i konstens namn. Det har spekulerats i om mediecirkusen varit önskad och om hon planerat att använda den i sin konst. Hon medger att många nya tankar och idéer har väckts av uppmärksamheten. Men de spåren sparar hon hellre till en annan utställning. 

– Den här gången, på Konstfack, vill jag helt enkelt visa hur det kan gå till inom vården. Men jag har så otroligt mycket mer material att arbeta med. Jag ser delarna i det här verket som grenar på ett träd; de växer och blir fler och fler. 

Hon stoppar in nästa skiva i datorn. Det är fragment av samtal med olika läkare och experter inom psykvården. Anna Odell frågar: ”Om jag är frisk men spelar sjuk, är jag på den sjuka sidan då.” 

Läkarna förstår inte. Varför skulle hon vilja spela sjuk? Man kan inte spela sjuk, ingen skulle tro dig, invänder någon, men tillägger att om hon lyckas kanske de inte tror dig när du berättar att du är frisk och vill gå hem. 

Anna Odell fick lämna S:t Göran direkt på förmiddagen den 22 januari efter att hon avslöjade sin bluff. Först förstod inte läkaren. Vad menade hon med konstprojekt? Varför hade hon då gått på bron så tunnklädd? När läkaren insåg att hon blivit lurad blev Anna Odell beordrad att ta sina saker och försvinna omedelbart. Förklaringen hon förberett, syftet med att ta upp en vårdplats, fick hon svälja och ta med sig hem, hon hade tagit upp tillräckligt med tid. 

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel. 

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning. 

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig. 

I en ateljé på skolan har Anna Odell byggt upp ett bältesrum. Hon sätter sig på sängen och håller fram de breda läderremmarna, beskriver hur man ligger fastspänd med armarna ovanför huvudet och benen utfläkta, brett isär. 

– Fyra poliser och minst fyra vårdare hjälptes åt att bära in mig de högst sex metrarna till bältessängen. Jag spottade två gånger på golvet. De drog ner byxorna på mig och gav mig en spruta med lugnande medicin. Först fortsatte jag att försöka ta mig loss, men sedan fick jag två sprutor till. Efter det domnade jag bort. 

Hon talar om den tvångsvården som det totala frihetsberövandet. Värre än fängelse eftersom man riskerar bältesläggning och tvångsmedicinering. 

– De kan förbjuda allt. På morgonen efter min spelade psykos gick jag runt på avdelningen och bad att få låna en penna. Alla sa nej. Jag hade inte försökt skada mig själv, jag hade inte ens något vak på morgonen. Det handlar bara om ett maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter. 

Ändå är hon inte emot tvångsvård. Men hon vill att behandlingsformerna ska diskuteras öppet. Hur reagerar en människa som mår dåligt på omhändertagen av polis och satt i handbojor? Kan inte det föda galenskap hos vem som helst? Är behandlingar som bältesläggning verkligen de bästa? Är vårdens redogörelser av ett skeende alltid sanna, eller kan det handla om omtolkningar för att släta över förhastade beslut? 

När verket nu visas på Konstfacks vårutställning hoppas hon att fokus hamnar på sådana frågeställningar. Men i vilket fall är efterspelen av natten på psykakuten inte över. En polisutredning pågar sedan S:t Göran anmält henne för en rad brott. Hon resonerar högt: 

– Det är inte brottsligt att vara psykiskt sjuk, och i de flesta fall inte heller att ljuga. Men att ljuga om att man är psykiskt sjuk kan tydligen vara straffbart. 

För några dagar sedan skickade hennes bror ett citat av Marie-Louise Ekman som han läst i tunnelbanan. 

– Hon sa att om hon inte hade blivit konstnär skulle hon antingen blivit sinnessjuk eller kriminell. Det är ganska passande i relation till allt det här...

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut