"Jag vill komma i kontakt med de privatpersoner som stannade hos mig på Liljeholmsbron. Jag känner mig ansvarig för vad jag utsatt er för och vill tacka för ert fina omhändertagande av mig", skriver konstfackstudenten Anna Odell på debattsajten Newsmill.
Jag har blivit beskylld i media för att vara oansvarig som inte tar debatten när den kommer. Jag skulle vilja vända på resonemanget och säga att det från min sida är ett sätt att ta ansvar, när jag väntar med att berätta om
projektet. Om jag, innan jag är färdig, börjar diskutera skulle det jag undersöker och vill ta reda på lätt haverera. Då skulle jag ha utsatt de människor jag lurat för obehag, till ingen nytta. Just nu anser jag det inte lämpligt att börja försvara mig gentemot anklagelserna om våld, misshandel och dylikt.
Jag hoppas att det tydligt kommer att framgå varför jag har genomfört
iscensättningen på bron när jag visar verket i maj. Jag har mycket jag skulle vilja säga redan nu, men har efter noggranna överväganden kommit fram till att jag gör bäst i att inte prata för mycket i dagsläget. Jag tycker det är olyckligt att händelser inom projektet har läckt ut innan jag är färdig med mitt verk. Nu tänker jag ändå att det är intressant ur många aspekter det som utspelas i media, både ur ett socialt, mentalt och rent mänskligt och inte minst massmedialt perspektiv. Men jag tänker inte gå in i den debatten heller idag, jag anser att den talar sitt eget tydliga språk just nu.
En viktig sak vill jag ändå dementera. På olika ställen i bloggar och press har jag sett att en del av den resumé från min projektbeskrivning som en läkare på St:Göran lagt ut på sin blogg har lyfts ur sitt sammanhang så att det framstår som att jag tror eller vill undersöka huruvida psykosen skulle vara någon sorts lögn, vilket jag aldrig har påstått. Det jag nämnde där var att en polis jag intervjuat i ett tidigare projekt kallade psykotiska och paranoida personer för lögnare. Jag har aldrig påstått att psykosen skulle vara någon sorts lögn.
Den främsta anledningen till att jag uttalar mig nu, om än kort, är för att jag önskar komma i kontakt med de privatpersoner som stannade hos mig på Liljeholmsbron onsdagen den 21 januari. Jag känner mig naturligtvis ansvarig för vad jag utsatt er för. Jag önskar få träffa er och samtidigt tacka för ert fina och omtänksammaomhändertagande av mig den kvällen, i den så utsatta och desperata situation som ni trodde att jag befann mig i.
ANNA ODELL