I resten av utställningen finns samma fotografier blandade, några i enorma, några i mindre format, och tillsammans bildar de en helhet över ett livsinnehåll: jobb och fritid.
Annie Leibovitz skriver i förordet till den bok som ligger till grund för utställningen ”A photographer’s life 1990–2005” att livet inte går att dela upp, det är ett enda.
Hon är i Stockholm ett drygt dygn för att närvara vid öppningen av utställningen som också inviger Fotografiska. Allt kring Leibovitz är noga kontrollerat: tider, fototillfällen, intervjuer. Till presskonferensen kommer hon försenad och jetlaggad, men artig och professionell. När vi sedan träffas i ett så när som på stolarna tomt, vitmålat rum säger hon generat att hon inte vet om hon har varit i Sverige förut.
– Du, då måste jag nästan få ditt kort och återkomma om det. (Det slipper hon.) Men folk som säger ”du tog med dig solen” gör mig tokig. Jag hatar solen! Jag är fotograf – jag gillar när det är mulet.
Hon skrattar och stryker bort en grå hårslinga ur ansiktet.
När ”A photographer’s life” hade urvernissage på Brooklyn Museum i New York för fem år sedan var en del recensenter kritiska till bildurvalet – och att över huvud taget blanda in privata foton på nära kära, med argumentet att bilderna inte blev bättre bara för att en känd person tagit dem. Andra kritiker, liksom Maria Lantz i gårdagens DN, har tvärtom blivit tagna av kombinationen privat och professionellt.
Projektet började i och med författaren Susan Sontags död. Med henne hade Annie Leibovitz levt som partner, vän och älskare, tillsammans men i var sin lägenhet, i femton år. När Sontag hade avlidit i cancer strax efter jul år 2004 letade Annie Leibovitz bland några äldre bilder av henne för en minnesbok. Hon slogs av mängden fotografier hon fann i de gamla lådorna, och fick idén att ställa samman något större.
Sex veckor efter Sontags död dog också Annie Leibovitz far, hemma och i armarna på sin hustru. Båda dödsfallen dokumenterades intimt av kameran – från Sontags sjukhusbädd med tillhörande sladdhärvor till den ömma sista omfamning fadern fick.
Hela projektet ”A photographer’s life” var ett sorgearbete. Under en sommarmånad redigerade hon bilderna i en tillfällig arbetsplats hon byggt i en lada i sin fastighet i Rhinebeck. Där grät hon varje dag till en cd med Rosanne Cash på högsta volym.
Nu, fem år senare, har Annie Leibovitz gått vidare till andra projekt, och den här utställningen vill hon helst ta hem igen. Kanske är det färdiggråtet nu.
– För mig hände allt samtidigt. Alla förlorar någon gång någon, för mig var det första gången och det här var mitt sätt att försöka förstå vad som hade skett. Susans död var hemsk och smärtsam. Min fars död var väldigt annorlunda, och när min mor dog ett par år senare visste jag vad som skulle hända – alla blir smått tokiga, för det är vad folk blir.
Hon ler lite, tystnar kort men fortsätter:
– Först tror man att man kommer att leva för alltid, men så inser man …
Hon avbryter sig.
– Det är först när man själv får barn och mister sina föräldrar som man börjar lägga ihop ett och ett. Så länge man har sina föräldrar är man på ett sätt ett barn. Jag var ett rätt gammalt barn. Men detta händer alla – och det allmängiltiga är också den röda tråden i ”A photographer’s life”.
Annie Leibovitz nu fyrtioåriga karriär som fotograf började när hon som tjugoåring köpte sin första kamera under en sommarvistelse i Japan. Dit hade hon åkt för att fadern, som var militär, var stationerad i Filippinerna. Annie Leibovitz hade gått ett år på San Francisco Art Institute och hade måleri som inriktning, men när hon kom tillbaka efter sommaren skrev hon in sig på en kvällskurs i fotografi.
– Jag var väldigt ung, och – även om det är svårt att förstå – blyg, säger hon med ett skratt, men blir snart allvarlig:
– Jag var ingen social person och saknade sociala verktyg. Kameran gav mig en möjlighet att gå ut i världen, den blev en följeslagare och gav mig något slags självförtroende.
Men det var också annat med fotografin som passade henne:
– Det gick snabbt, man tog sina bilder, framkallade filmen och tog fram dem. Man såg direkt hur det blev. Jag var ingen målare och måleri var så isolerat. Dessutom var studenterna i fotogruppen på skolan trevliga.
I dag, många år senare, kallar hon sitt förhållande till fotografin just ett förhållande och jämför det med sina föräldrars sextioåriga äktenskap.
– Det där är intressant. När musikvideon kom frågade folk om jag inte skulle börja göra video, men jag uppfattade det som reklam. Arbetet som fotograf har sina toppar och dalar, och många gånger hade det varit enklare att lämna det – det blir inte lättare, tvärtom, men arbetet ger också mycket tillbaka. Särskilt i tider när folk hoppar runt mycket och tekniken snabbt förändras känner jag att jag har något beständigt – genom goda tider och dåliga.
Med kameran fick Annie Leibovitz tidigt erkännande. När hon år 1973 skickade in några bilder till den då treåriga tidskriften Rolling Stone nappade redaktörerna genast. Hon kom att stanna där i tio år. För Rolling Stone följde hon med The Rolling Stones på turné, tog en oförglömlig bildsvit men blev drogberoende på kuppen. För Rolling Stone plåtade hon också John Lennon, hopkrupen och naken intill en kyligare Yoko Ono. Bilden togs samma dag som Lennon mördades.
För Vanity Fair, som hon kom till 1983 och som hon alltjämt arbetar för, har hon tagit oräkneliga bilder och framför allt porträtt av berömda människor. Filmstjärnor, artister, författare, politiker, idrottsmän, fler filmstjärnor – alltid noga arrangerade, ofta i udda eller extrema miljöer och utföranden.
Annie Leibovitz har blivit känd för sina överdådiga perfektionistiska tagningar som mer liknat filminspelningar, med en stab av assistenter och till astronomiska belopp. Hon har hyrt flygplan och helikoptrar, släpat Arnold Schwarzenegger och ett par slalompjäxor till en bergstopp i Idaho; låtit köpa och värma litervis med mjölk för Whoopi Goldbergs dopp; fått John Cleese att hänga upp och ned i ett träd. Sminkat, maskerat, riggat och rest. Hon har fått de kändaste att klä av eller upp sig, men också tillbringat lång tid i Vita huset, porträtterat presidentstaber – och den brittiska drottningen i Buckingham Palace.
– Idealiskt är förstås att kunna tillbringa tre månader med dem man ska fotografera och lära känna dem. Så kunde jag göra under de tidiga åren, till exempel med The Rolling Stones.
Då får man också resultat som ingenting annat kan konkurrera med. Men att alltid jobba så är inte möjligt – och jag räknar inte med att mina objekt ska ha idéer om hur de ska fotas, så jag försöker förbereda mig. Samtidigt är det viktigt att vara öppen för nya möjligheter. När jag fotade arkitekten Philip Johnson i hans glashus var det så. Jag var egentligen där för att fotografera huset, men han råkade vara där. Och något hände.
Men, säger hon, hon har alltid en impuls att återvända, göra om och bättre.
– När jag var yngre kunde jag inte släppa ett misslyckande alls. Jag kunde inte sluta tänka på ett uppdrag förrän jag hade tagit en bra bild, men så kan man inte leva. Robert Frank brukade säga: ”You can’t get them all” och det kan man inte.
Fast det händer fortfarande att hon åker tillbaka för nya försök.
– Ibland går det, ibland går det inte. Ibland är det mitt fel. Jag kan ha varit illa förberedd, men det finns många variabler – ljuset, regnet, vad objektet åt till frukost. När man arbetar för till exempel Vogue finns också en tidskrifts agenda att ta hänsyn till. Det är ofta frustrerande, men som tur är har jag många andra projekt, som böcker och utställningar.
Ett av skälen till att hon en gång lämnade Rolling Stone var för att hon kommit att få en stämpel som rock’n’roll-fotograf, något hon inte alls var bekväm med.
– I skolan hade jag fått göra personliga reportage, och vi inspirerades av Robert Frank och Henri Cartier-Bresson. Jag hoppades att jag på Vanity Fair skulle få arbeta med ett bredare spektrum av objekt.
Vi talar om hennes utveckling som fotograf, från reportaget, över de många porträtten mot ett djupare intresse för landskapsfotografi, och Annie Leibovitz försöker förklara:
– Om man gör något i över fyrtio år måste man försöka förstå det. Det är inte lätt, det är inte svart eller vitt.
Hon kastar en blick in mot den nästan helt svartvita utställningen och ler hastigt.
Sedan säger hon:
– Jag var en motsträvig porträttfotograf. Nej, jag är inte någon bra porträttfotograf.
När jag säger att hon måste skämta försöker hon förklara:
– Jo, men du vet, jag har inte den sociala talangen – folk frågar hur jag får folk avspända för en bild, men det är inte mitt jobb att få folk avspända. Jag gillar när folk ser bra ut.
Landskap har hon plåtat länge – oftast på jakt efter miljöer som en förberedelse för ett porträtt. Hon säger skämtsamt att hon upptäckt att bilderna skulle ha varit bättre utan människorna i dem, och berättar att hon just nu arbetar med en bok med arbetstiteln ”Pilgrimage”, med landskapsbilder. Den blir klar i slutet av nästa år.
Med Susan Sontag reste hon mycket och hela tiden. De hade en lägenhet i Paris (den stad där Sontag för övrigt är begravd) och for till Jordanien, Bosnien, Egypten, Italien, runt i USA, och arbetade ständigt, Sontag med sina texter, Leibovitz med kameran. Numera är hon mest hemma i New York.
– Jag reser inte på samma sätt längre. Jag är ensamstående mor till tre barn, och även om jag har god hjälp med dem vill jag inte vara borta för mycket. Jag kan göra en dagstur till Los Angeles, men försöker vara hemma på kvällar och helger.
Tre flickor har hon: Sarah, 8, som hon fick vid 51 års ålder, och tvillingarna Susan och Samuelle, som föddes av en surrogatmamma för fem år sedan.
– Fast nyligen tog jag barnen till Afrika. Jag jobbade hela dagarna. De var på safari.
Föräldraskapet har inte förändrat hennes syn på arbete, men hon har blivit känsligare för barn som far illa och har svårt att se exempelvis nyhetsbilder på lidande barn.
Genom sina bilder har Annie Leibovitz själv blivit en stjärna. På sistone har uppmärksamheten kring henne dock främst handlat om hennes fruktansvärda ekonomiska situation. Av beskrivningarna av Annie Leibovitz relation till pengar får man intrycket av en person som varit fullständigt kostnadsokänslig. Ett antal fastighetsköp och kostsamma renoveringar hade gjort henne hårt skuldsatt, och genom ett obeskrivligt dåligt avtal med låneinstitutet Art Capital Group, ACG, hade hon pantsatt rättigheterna till hela sitt livsverk. Förra sommaren stämdes hon på 24 miljoner dollar.
Efter många turer lyckades hon med hjälp av firman Colony Capital lösa lånet med ACG, rädda rättigheterna och göra en plan för skuldhanteringen.
– Jag läser inte längre allt som skrivs om mig. Alla har upplevt någon typ av finansiella problem, men jag är en känd person och det gjorde historien intressant – fast jag var överraskad över hur mycket uppmärksamhet alltihop fick och den gjorde det svårt att arbeta för att lösa problemen. Men nu känns det bra.
Hon nämner inte att nya stämningar på nya belopp har inkommit, utan hävdar att pressen missuppfattat mycket och att rättigheterna i praktiken aldrig var hotade.
– Jag förstod aldrig mitt avtal med ACG och hade omgett mig med fel personer. Nu har jag ändrat på den situationen och det känns väldigt bra, men det har varit tufft. Om jag inte hade haft tre barn hade jag nog hoppat in i en långtradare och kört i väg mot Santa Fe. Nu är jag i princip min egen, och sköter mina egna affärer. Jag brukade alltid tänka att den biten, den får någon annan sköta, men jag tycker faktiskt att det är kul och det är något jag rekommenderar alla – inklusive mina döttrar. De ska kunna det ekonomiska.
Hon ler men säger sedan:
–Min far trodde att bara man jobbade riktigt hårt så skulle allt gå vägen. Det gör det inte.