Under hösten har den svenska psykiatrin varit häftigt omdebatterad – inte minst här i Dagens Nyheter. En bidragande orsak är naturligtvis Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009–349701”, där hon iscensatte en självupplevd psykos och tvångsintogs på S:t Görans sjukhus. Det videobaserade verket skapade debatt långt innan det premiärvisades på Konstfacks vårutställning i maj, vilket säger något om konstens samhällskritiska potential.
Att ett konstverk är kontroversiellt betyder förstås inte att det är bra, vilket jag påpekade redan i min recension av verket (12/5). Men när konståret ska sammanfattas är det ändå omöjligt att komma runt Anna Odells elevutställning. Även om uppmärksamheten till en början mest handlade om de juridiska och etiska aspekterna på verket så har Odells ursprungliga motiv – att diskutera patientens utsatthet i vårdapparaten – nu burit frukt på debattplats.
Samtidigt satte Odells utmanande verk fingret på en annan öm punkt: den häpnadsväckande naiviteten och inkompetensen i Konstfacks högsta ledning. När drevet gick ställde de inte upp för sin student, utan vred sig som maskar på en metkrok och tog betäckning bakom skolans oklara etiska riktlinjer.
Kontroversen kring Anna Odell illustrerade också en annan tydlig tendens under konståret 2009: intresset för konstnären som mediefenomen. Många av dem som kritiserade Odell i tidningarnas kommentarsfält menade att hon bara manipulerade medierna för att skapa uppmärksamhet kring sig själv.
En obestridlig mästare i den konsten var Salvador Dalí, som fascinerades av Hollywoods stjärnkult och odlade bilden av sig själv som en publicitets- och profithungrig dårpippi med hårt tvinnade mustascher. Moderna museets succéartade utställning (visas till och med 17/1) med den katalanska surrealisten visar hur Salvador Dalí lika omsorgsfullt som beredvilligt bidrog till myten om det galna geniet, bara för att gradvis låta sig slukas av den.
Dalís konstnärskap bleknade och förlorade i relevans i takt med att hans aktier på fåfängans marknad stärktes. Mot slutet av sitt liv var han en ömklig karikatyr på sig själv, en mediepajas vars konstnärliga produktion mest av allt liknade en illegal sedelpress.
Styrkan med Moderna museets utställning är att den lyfter upp den andra sidan av Dalís konstnärskap, själva varumärkesbyggandet, och visar hur det lagt grunden för en helt ny konstnärsroll. Andy Warhol, Damien Hirst och Jeff Koons är bara några av dem som tagit lärdom av Dalís pionjärgärning som pr-konstnär.
Ett mer närliggande exempel är Ernst Billgren, som under sin 25-åriga karriär arbetat i symbios medunderhållningsindustrin – från ”Fångarna på fortet” till den egna teveserien ”AK3”. Hans retrospektiva galleriutställning hos Lars Bohman tidigare i höstas visade att Billgren trots alla sidouppdrag och jippon bara blivit en mer fokuserad och angelägen konstnär med åren.
Billgrens senaste verk är ett slags tredimensionella scenografier, där han byggt upp miljöer och stämningar från de formativa åren på konsthögskolan Valand i Göteborg. De säregna, lite knasiga tittskåpen förenar Billgrens intresse för den nordiska naturmytologin med ett självbiografiskt material, och befäster hans position som en av den svenska samtidskonstens portalfigurer. Med åren har Ernst Billgren målat sig ur sin folkhemska myspysighet och skapat ett eget, lätt surrealistiskt universum.
Årets stora genombrott stod två kvinnliga målare för. På Christian Larsen visade Karin Broos tidigt i våras sina luftiga, sensuella målningar av kvinnor vid vatten – melankoliska, diffusa grupporträtt om vänskap, närhet, ungdom och åldrande. De tekniskt briljanta verken kändes lätta och flyktiga som såpbubblor, men knappt ett år senare kan jag fortfarande se dem framför mig.
Ungefär samtidigt visades Ylva Oglands nya målningar i två parallella utställningar, dels på numera nedlagda Brändström, dels i konstnärens utrymda lägenhet på Södermalm. Oglands oroväckande verk är såriga, känslomässiga och brutalt uppriktiga skildringar av den svåra övergången mellan ungdom och vuxenliv med en mörk, personlig klangbotten. Raka motsatsen, alltså, till Karin Broos fjäderlätta måleri, hennes bokstavligen brända målningar är dovt intensiva och beroendeframkallande.
Ute i stora världen gjorde Daniel Birnbaum succé som chef för Venedigbiennalen. Han hade god draghjälp av Nathalie Djurberg, som belönades med Silverlejonet för sin exotiska och erotiska rumsinstallation, och av Elmgreen & Dragset, som förvandlade den nordiska paviljongen till en scenografi med filmiska förtecken. Utifrån en ramhandling om en konkursad konsthandlare hade den dansk-norska konstnärsduon skapat en excentrisk grupputställning där verk av bland andra Wolfgang Tillmans och Klara Lidén visades jämte design av Verner Panton, Arne Jacobsen och Norway Says.
Om konståret präglades av debatter och spektakulära utspel, så var det mer stillsamt på formområdet. Den enda konflikthärden var Liljevalchs sponsrade sommarutställning om Ikea, som redan på förhand blev kritiserad för sitt täta samarbete med möbeljätten. Och kritikerna fick rätt: Liljevalchs tolkning av sannsagan om hur Ingvar Kamprad byggde upp ett multinationellt företag med bas i mörkaste Småland blev lika okritisk som harmlös.
bo.madestrand@dn.se