Att bygga eller inte bygga

När tävlingen om en utbyggnad av Stockholms stadsbibliotek avgjordes i november förra året var det länge tyst. Och kritiken var märkligt svag.

Men i dag kommer invändningarna. I senaste numret av Arkitektur ägnar sig svenska och internationella (amerikanska) arkitekter och arkitekturhistoriker åt att smula sönder det mesta av den tyska arkitekten Heike Hanades vinnande förslag "Delphinium". Asplundbyggnaden förvandlas till "fetisch", menar de, Stockholm gör sig "till åtlöje", allt är bara en "modernistisk gest", katastrofen måste förhindras och analysen av verksamheten är lika med noll. Finns det kvar någon kvalitet alls? måste jag undra.

Reaktionen förvånar inte. Invändningarna handlar mycket lite om Hanadas byggnad i sig men desto mer om allt runt omkring: om ingreppet på platsen, om relationen mellan det nya och det gamla. Och om en exceptionell vördnad för Gunnar Asplund och den laddning han omges av.

Skulle man utgå från alla de kritiska röster som samlats runt tävlingen skulle det vara omöjligt att ge sig på vare sig Asplund eller Observatorielunden. Själv ser jag just "Delphiniums" placering långt från den gamla biblioteksbyggnaden och tätt intill Läkarhuset med en ny, nästan monumental trappa på baksidan som en av de främsta kvaliteterna.

Det finns visst fog för kritiken. Den amerikanske teoretikern Colin Rowe skymtar i bakgrunden med sitt "Collage city", en stark 1970-talsidé om den tillåtande och jyttriga staden där allt accepteras i en gemensam mix. Mycket effektivt, mycket drabbande som motgift till den 1900-talsstad som byggdes i opposition mot allt historiskt. Men är det verkligen den staden som nu ska byggas vid Odenplan?

Kritikerna skjuter rejält över målet. Jag erkänner gärna att jag läser invändningarna med stigande intresse, detta är arkitekturkritik med högt underhållningsvärde. Utmärkta formuleringar, klassisk arkitekturretorik. Men kritikerna verkar inte ha rört sig inom området. Bebyggelsen från Odengatan upp mot Observatorielunden är en av de sunkigaste och mörkaste platserna i Vasastan. Är det verkligen rimligt att se detta som en värdefull plats att bevara? Och nog har Asplund redan - med Läkarhusets hjälp - fått den "fetischinramning" som Nicholas Adams, New York, så stark opponerar sig mot i Hanadas förslag.

Flera av kritikerna skjuter också in sig på att tävlingsprogrammet varit fel från början och att tillbyggnaden borde ligga någon annanstans. Eva Eriksson, arkitekturhistoriker, upprepar sin idé om att placera Stadsbiblioteket på det nya Slussen och chefredaktören på Arkitektur, Olof Hultin, hänger på: "Det är en plats som ropar efter spännande arkitektur för en offentlig verksamhet. Vågar staden tänka om?" frågar han i en ingress.

Jag tror inte på den typen av lättviktig rockad så fort motståndet blir för stort. Asplunds biblioteksbyggnad är ett genialt hus mellan två epoker, svenskt 1920-tal och internationell funkis. Laddningen gör biblioteksverksamheten gott och personalen, med chefen Inga Lundén, har signalerat att de inte vill förlora kontakten med huset. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att bevara Asplunds verk. Stark arkitektur kräver alltid förhandling: förnyad integritet eller glömska?

Samtidigt förutsätter alltså Heike Hanadas vinnade "Delphinium" rivningar av de tre annexbyggnaderna längs Odengatan upp mot Läkarhuset. Det kommer att skapa stora problem. Det råder delade meningar om vem som är upphovsman till den "komposition" som de tre annexen ingår i. Är den utförd av Gunnar Asplund eller Erik Lallerstedt - som också ritat de två översta annexen närmast Läkarhuset? Eller rör det sig helt enkelt om en planidé som växt fram under ett informellt samtal med flera inblandade, en "samtalsskiss" som Karin Winter, Asplundkännare, väljer att kalla den?

Frågan kan också ställas annorlunda: Vilken "komposition" är den historiskt intressanta? En odaterad liten skiss, kanske från 1920, av Asplund eller ett saluhallsprojekt som Asplund publicerade 1927 i Byggmästaren och som tveklöst beskriver en reell intention? Denna bildar också utgångspunkt för Heike Hanadas vinnande "Delphinium" och beskriver hennes vilja att knyta an till Asplunds arkitektur.

En av de övriga kritikerna i Arkitektur, Svenska Dagbladets Ola Andersson, håller fast vid att de tre annexen är en del i en autentisk komposition som inte får röras. Karin Winter, som stöder Hanadas förslag, ser i stället saluhallsprojektet som en rimlig inspirationskälla och den del som håller isär det gamla biblioteket från det nya.

När jag själv stod inför de sex uttagna projekten som juryn stannat för i den första tävlingsomgången (september 2007) tittade jag lystet på förslaget "Cut". Jag tyckte det fanns en möjlighet att kombinera både historisk omtanke (utan rivningar) och ett djärvt intrång i tävlingstomten. Den stockholmska bevarandemaffian kunde kanske också hållas i schack. Men "Cut" visade sig vara ett alltför tekniskt komplicerat och vådligt förslag. I efterhand har jag förstått att juryn mycket tidigt insåg problemet och därför till slut stannade inför Hanadas "Delphinium". Det innebär inte att frågan är löst.

Egentligen återstår allt. Hanada måste bygga upp ett fungerande kontor och upprätta ett samarbete med en svensk partner, uppdraget har gått till Peter Erséus, Erséus arkitekter. Konstruktions- och detaljarbetet är inte påbörjat och ännu är inte fördelningen av bibliotekets olika verksamheter färdiga. Hittills, alltså, främst ett tävlingsförslag.

När jag talar med stadsarkitekten i Stockholm, Per Kallstenius, markerar han mycket tydligt att annexbyggnaderna måste ersättas med likvärdiga kvaliteter, "där råder ingen tvekan", säger han. Alla jag diskuterar med är av samma uppfattning. Allt står och väger och innan det finns tydliga ritningar som beskriver hur Hanada och Erséus tänker hantera process och gestaltning är det svårt att avgöra projektets konstnärliga halt. Frågan kommer att ältas om och om igen: Byggas eller inte byggas?

Också andra faktorer kommer att spela in - och med ökad kraft. Med Citytunneln och en ny pendelstation förvandlas Odenplan till ett underjordiskt kommunikationscentrum, Läkarhuset är på väg att ritas om och en helt ny stadsdel, Norra station, planeras inte långt från tävlingsområdet. Stadsbiblioteket hamnar i ett helt nytt sammanhang. Att missa den möjligheten vore ett stort misstag. Stadsförnyelse står mot historisk pietet. Det måste gå att kombinera.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut