I vintras såg jag den nyfödda Ruska Elias rakt i ögonen. Mötet ägde rum på den konstnärsdrivna konstmässan Supermarket i Stockholm. Bebins blåsvarta ögon tycktes betrakta mig från djupet av en stor erfarenhet, hans halvöppna mun verkade ha något viktigt att berätta. Det var den finländska konstnären Katja Bohm som måleriskt fött fram honom, genom lager av skulpterad färg, blank som fett och fostervatten.

Katja Bohms bebisporträtt bekräftar vad föräldrar alltid vetat och spädbarnsforskningen nu visar: att människan föds med en nedärvd språkkompetens, egna genetiska läggningar och en vilja till socialt samspel. Förmågor helt utlämnade åt omgivningens gensvar. Som nyfödda imiterar vi omedelbart vårdarens munrörelser och meddelar oss med våra händer. Enligt Kathleen Wermkes forskarlag i Würzburg gråter den nyfödda på föräldrarnas språk­melodi. Stigande på franska, fallande på tyska. (Tidskriften Current Biology, 2009).

Varje tid bär sina bilder. Tills de kläcks, oberoende av varandra. I sin ateljé på Alma Löv i Värmland slutför Karin Broos just nu en stor målning av ett mycket litet spädbarn. Tryggt liggande på ett havsblått, virvlande och vadderat sidenöverkast, ackompanjerar det världen med ljustonade finger­toppar, ivriga fötter, stora ögon och koncentrerad mun.

En nyfödd tidsbild. Framför Karin Broos staffli minns jag mina egna barn som små och mig själv som liten. För här syns också något mer än bilden av bebin som kommunicerande individ – köns­neutralt klädd i vitt.

Intill det vakna spädbarnet ligger en kvinna med ryggen till. Hennes bortvändhet oroar och lugnar. Föreställer hon barnets mamma som vilar sig? Eller inte orkar? Är hennes rygg samtidigt en bild för tillit och beskydd? En vardaglig moder Maria som lagt sig ner, förvissad om att barnet inte kan göra sig illa.

Först nu på 2000-talet tillåts det minsta barnet att på allvar ta plats som motiv i samtidskonsten. Som person och i egen rätt. Bara långsamt har stereotypen barn vikit undan för bilden av barnet som subjekt. Det tog tid. Varför?

Under 1970-talets kvinnokamp för jämställdhet och daghem åt alla skymdes det individuella barnet bakom bilden av barnet som hinder och fängelse. I Lena Cronqvists målning ”Madonna” 1969 formades bebins händer till ett struptag om moderns hals och i Anna Sjödahls berömda målning ”Vår i Hallonbergen” 1972 drevs den instängda mamman till munchska ångestskrin och monstruösa bebissyner.

– Vi vågade inte tala om barnafödandet som erfarenhet, mirakel och triumf, säger konstnären Marianne Lindberg De Geer till mig i ett samtal, och tillägger sorgset: Vi offrade den frågan för kravet på barnomsorg och rätten till arbete.

På 1990-talet hamnade spädbarnet fortfarande långt ner på listan över feminismens och människorättsrörelsens konstmotiv. Långt efter såväl skornas, stolarnas som lampornas rätt att tala i egen sak. Marianne Lindberg De Geers barnbilder utgjorde ett stilbildande undantag.

Med sitt jätteporträtt av den otröstligt gråtande bebissonen Örni målat i propagandistisk affischstil slog hon 1990–1991 upp ett hål i konstens barnklichéer. I stället för en idealiserad politisk diktator eller en indisk filmstjärna – en urledsen ettåring.

Mot slutet av 90-talet lät Hanna Beling barnen Stina och Fredrik ta form ur bivax och paraffin, medan Susanne Simonssons måleri fångade det minsta barnet mitt i dess undflyende rörelser. När bebin fick lov att gråta på riktigt i den svenska konsten, tidigare än i något annat land törs jag påstå, hade bara ett par år förflutit sedan FN:s barnkonvention år 1989 definierade barnet som människa.

Länge ansågs det banalt att måla barn – om konstnären var en kvinna. Inte nu längre. På Supermarket visades även Katja Bohms andra måleriska nyfödingar, alla skapade ur förlagor från lokal­tidningens födelseannonser, seende och tillskrynklade som hade de levt en gång förut. Att skildra den nyfödde som både oförstörd och präglad var Katja Bohms avsikt. ”Jag har inte gjort bebismålningar tidigare”, meddelar hon mig på mejlen. ”Men barn behandlas så illa i dag … barn tillåts inte längre vara barn.”

Det är också sant. I barnets 2000-tal ryms en oroande motsägelse. För samtidigt som kunskapen om barn har fördjupats, barnrätten har konstituerats och välinformerade föräldrar gör barnet till ett livsprojekt ökar utbudet av snabbfixande och mekaniska uppfostrings­program som med straff- och belöningsmetoder ska få barnet att bete sig i enlighet med arbetsmarknadens krav, skolvärldens tider och föräldrarnas väl­befinnande.

Slutsatsen är barnläkaren Lars H Gustafssons. ”Det håller på att bli alltmer onormalt att vara normal”, skriver han i den nyutkomna boken ”Växa – inte lyda”. Boken är en lika svidande som varsam uppgörelse med den kognitiva psykologins beteendeförändrande barnpedagogik, under namn som Komet, Cope eller ”De otroliga åren”. Där Gustafsson utgår från att barnet vill samarbeta, tror vuxna om gott, inte kan somna för att det inte kan sova, blir apatiskt av uppgivenhet och argt av förtvivlan – framställer de beteendeförändrande uppfostringsprogrammen barnet som av naturen själviskt, beräknande och uppmärksamhetsdrivet. Där får barnet skulden för hur det beter sig.

Att ta del av Socialstyrelsens, Folkhälsoinstitutets och de svenska kommunernas menyer över korrigerande program för ”normbrytande barn mellan 3 och 12 år” är förskräckande läsning. Här rekommenderas fortfarande avskiljningsmetoderna ”Ignorering” och skamvrån ”Timeout”. Här talas det kliniskt om utagerande, trotsiga och stökiga barn, men sällan om sorgsna och ledsna barn. ”Aggressivitet är vanligt under tidiga år, men förväntas avta i takt med språkutvecklingen” heter det i Uppsala läns manual (2008/2009) för utbildning av personal i förskolan.

Är det i denna klyfta mellan en humanistisk och instrumentell barnuppfattning, en antiauktoritär och nyauktoritär vuxenroll som samtidskonsten omprövar sin bild av det lilla barnet? I verket ”Betongbarn” låter konst­eleven Jenny Larsson sin avgjutna babydocka genomgå en mänsklig evolution där den först återföds – ur betongen, sedan kryper sin väg för att till sist resa sig upp och gå.

Andra konstbebisar är ännu ofödda. Konstfackseleven Karolina Häggs pyttesmå, hopkrupna embryon gjorda av fruktkött från blodapelsiner påminner om aborterade foster, brända köttbitar eller prydnadsänglar. Och vad vill Konstfackseleven Hanna Mago Wiklund säga med sina glasblåsta lindebarn lagda på botten av en hög spjälsäng? En och samma nyföding i fyra olika färger och versioner, detaljerat avgjutna i vax, gips och förlösta i färgat glas. Världens alla barn. Lika utbytbara som individuella, lika övergivna som omhändertagna.

Med samtidens realistiska spädbarnsskildringar ser jag med strängare ögon på Vera Nilssons och Sigrid Hjerténs tidiga 1900-talsporträtt av de egna barnen. Är de alls så psykologiskt inträngande som vi lärt? I Vera Nilssons måleri görs babydottern Catharina (”Ginga”) till kubistiskt konstobjekt och expressionistiskt form­experiment utan pupiller och egen blick och med ben hämtade från moderns tecknade balett­studier. Att bara skildra barnet räckte inte. Det var lågstatus. När Ginga förtvivlar (”Gråtande barn” 1923) förvandlas hon till kerub, när hon sover till en liten Venus. Hos Sigrid­ Hjertén syns sonen Ivan som en underordnad del av den måleriska interiören med hårlockarna som dekorativt inslag i tapetens mönster.

I samtidskonsten blandas spädbarnsperspektivet med vuxen­perspektivet. Karin Wikströms krittecknade spädbarn (2008–2009) är både upphöjt och verkliggjort med napp i munnen och med Jesusinskriptionen INRI textat ovanför babyhuvan.

– På BB tittade jag ned på de där fötterna som aldrig gått på jorden, berättar hon. Jag ville jag aldrig sätta ner dem på marken – till omöjligheten att vara människa.

Bildens bebis uttrycker dock något annat. Den tycks ganska belåten över att befinna sig på jorden.