Precis när Nathalie Djurberg skulle lämna ateljén i Berlin för julfirande i Lysekil kom katten tillbaka.
- Det är en okastrerad hankatt. Han brukar gå ut på gården, men smet in på nästa gård - och i Berlin finns det så många gårdar. Han hade varit borta i ett halvår när han lämnades in på en djurmottagning. Där kom de ihåg mig, jag hade varit där en miljard gånger, säger hon och ler.
Katten fick smugglas till Sverige. Nathalie Djurberg flyttade till Berlin för ett och ett halvt år sedan.
- Jag höll på att kvävas och var tvungen att lämna Malmö. Jag är rädd för att flytta på mig men måste. Jag hade inte alls väntat mig att trivas så bra i Berlin, men alla valmöjligheter i Sverige kan vara förlamande. Fast jag kunde inte tyska, jag kunde inte ens säga mjölk, lite konstigt med tanke på att det heter milch, eller hur? Jag känner mig priviligierad där, det tunga arvet är så påtagligt, och jag får lust att arbeta. Det slår lätt över i arbetsnarkomani.
Nathalie Djurbergs leranimationer har sexuella och ofta våldsamma inslag. Filmerna är absurda, otäcka och ibland humoristiska. På Färgfabriken ställde hon bland annat ut en film med titeln "Tiger´s licking girls butt" i oktober.
Hur har året varit?
- Fruktansvärt hektiskt. Det är farligt med utställningar. Man tvingas tillhög produktion och en risk är att man glömmer varför man håller på. Jag arbetar alltid hårt, och jag gör konsten för min egen skull. Tricket är att göra det i smyg, bara med tanke på sig själv - och sen visa upp det ändå.
Vad under året har varit viktigt?
- Biennalen Momuentum i Norge, som sedan ledde till andra utställningar, bland annat "The sweet sickness" på Rhodes + Mann i London. Jag visade fem filmer, varav två nya. John Peter Nilsson curerade och vi var sex konstnärer. Jag har varit så rädd för att resa till London. Jag var extremt nervös hela tiden och höll på att prata ihjäl alla.
- Det händer saker hela tiden, jag jobbar tjugofyra timmar om dygnet för att hinna med mig själv. Ibland har jag arbetat på gränsen - när ångesten släpper blir man hög, men man kan också falla väldigt hårt.
Hon lämnar sista kanten kanelbulle och stoppar in en snus. Dricker lite julmust och säger att hon har hakat upp sig på något hon har hört: allt handlar om tio procents begåvning och 90 procents arbete.
- Tänk vad mycket man kan bli bra på då! Det vore slöseri med tid att inte bli det. Så jag har börjat spela fiol - jag har bara hållit på i tre månader men övar tre till sex timmar om dagen. Det är bra för koncentrationen. Jag vet hur mycket man klarar fysiskt: jag har boxats och vet att även när man vacklar kan man hålla på så otroligt mycket längre.
Finns det någon som kan säga stopp?
- Jag känner nästan ingen i Berlin. Musikern Hans Berg som jag jobbar med säger till ibland, om inte annat för att han inte hinner göra musiken till mina filmer annars. Och jag är fortfarande ovan, så det går inte att spela hur mycket som helst. Man får kramp i musklerna.
Hur ser år 2005 ut?
- Jag ställer ut på galleri Mogadishni i Köpenhamn nu i januari, och i Gävle. Jag har några andra projekt på gång men inget är helt klart än.
Hur kom det sig att du började arbeta med leranimationer?
- När jag började på konsthögskolan var jag nitton. Jag målade och målade men kunde inte styra in det. Jag försökte få in för mycket, det blev rörigt och spretigt. Så gjorde jag en Super 8-film av en målning med en sol som gick ned och upp. Det blev några sådana filmer och så småningom gick det över i lera. När man hittar ett sätt som verkligen fungerar blir det explosionsartat. Jag höll på i smyg - min ateljé var lite i skymundan - för jag tyckte inte att det jag gjorde var konst. Under det sista året hade jag en extern handledare, den finlänska konstnären Nina Roos. Hon var den första som fick se dem och hon fick mig att se att det var konst. Och det var ju inte barnfilmer direkt.
Har du alltid velat bli konstnär?
- Ja, det har aldrig funnits något annat än konst, och att läsa. Det är en enorm drivkraft som jag inte rår på. Om jag behöver göra något så starkt så måste det beröra andra också, så unik är jag inte. Och om någon ser något i det jag gör, även om det är något helt annat än vad jag sett, så gör det mig fantastiskt glad. Men det är bonus, jag hade gjort allting ändå. Men jag är alltid livrädd för det första mottagandet. Jag kan känna mig pinsam och osäker med mina filmer. Det är så intimt, det handlar om rädslor och hangups i mitt eget huvud.
Det finns mycket våld i dina verk?
- Förut trodde jag att man alltid ser sig själv som offer, men det har förändrats. Jag har ju boxats och slagit ned folk. På sparring en gång krossade jag en annan tjejs revben, det är ju inte meningen, det är träning som ska vara bra för båda. Jag är både offer och förövare. Det var viktigt för mig att inse det. Jag har också blivit knockad på sparring men det är två helt skilda saker.
Vad håller du på med just nu?
- Jag har arbetat väldigt mycket nu före jul och gjort extremt stora målningar som ska bli filmer. Jag måste påminna mig om att man faktiskt får leka! Om jag gör en väldigt fin docka så blir filmen mycket bättre. Det är som en förälskelse. De nya filmerna blir mer måleriska. Filmerna börjar alltid som ett ord eller en grundidé, en minimal rörelse som att någon petar sig i näsan. Processen är långsam och jag hinner associera mycket under tiden.
Är det roligt?
- Jaa, det är så kul! (hon lyser upp och ler) Okej, att göra skelett är tråkigt, sitta och vira ståltråd - men för det mesta! Det är roligare än att spela fiol. Fast det kommer väl en dag när jag behärskar tekniken där också och kan gå över till en svårare kompositör, från Mozart till Bach.
Vad hoppas du av 2005?
- Åh, jag hoppas att jag får några fler utställningar så att jag får hålla på, att jag blir en virtuos på fiolen och att min katt håller sig hemma.
Att hennes nya filmer blir bra tvivlar hon inte på.